Niklas.in Nykter skåning med hjärtat till vänster

Det radikala 80-talet och IOGT:s införande i Sverige

Den 5 november 1879 bildades Sveriges första godtemplarloge, Klippan, i Göteborg. Idag är det därmed 139 år sedan IOGT, som idag blivit IOGT-NTO, kom till Sverige. 1879 var ett brytningsår i svensk historia, både genom att IOGT kom till Sverige och genom att Sundsvallstrejken inträffade. Sundsvallstrejken var Sveriges första större strejk och 6000 arbetare deltog. Strejken uppstod spontant, men var ändå en föraning av den kommande arbetarrörelsen. Många av sågverksarbetarna som deltog var medlemmar i någon av de många frireligiösa rörelser som börjat växa fram i Sundsvallsområdet och ett av arbetarnas krav var att Sundsvall skulle rensas på krogar, eftersom strejkledarna ansåg att alkoholbruket riskerade att splittra och passivisera arbetarna. 1879 var alltså ett brytningsår och en föraning om de kraftfulla idéer och rörelser som skulle förändra det svenska samhället.

Jalmar Furuskog skrev till IOGT:s 45 års jubileum 1924 en artikel om förutsättningarna för IOGT:s framväxt, dess farliga och radikala idéer samt dess betydelse för samhället under dess första årtionden. Den är läsvärd än idag och jag väljer därför att återge den här.

Det är i dagarna 45 år sedan vårt lands första godtemplarloge, Klippan i Göteborg, instiftades. Den som någon gång kommer att skriva den svenska nykterhetsrörelsens historia skall icke kunna undgå att betrakta godtemplarordens införande i vårt land som ett led i det stora komplex av händelser varigenom det märkliga genombrottet av de radikala idéerna ägde rum i början av 1880-talet.

Det nittonde århundradet uppvisar i vårt land två betydelsefulla nydaningsperioder. Den första inföll på 1830-talet. Då kommo den franska revolutionens idéer över till oss i form av politisk liberalism, då bröt sig en friare religiös strömning fram, då började på allvar den Wieselgrenska nykterhetsrörelsen att utföra sin märkliga folkväckelse. Resultaten av detta stora nydaningsarbete blevo synliga om ett par årtionden: 1850-talet skänkte oss de nya brännvinslagarna, varigenom husbehovsbränningen avskaffades, och 1860-talets representationsreform var ett uttryck för den tidens strävan efter ett mera demokratiskt styrelsesätt.

Så gick det någon tid i förbidan på den nya värld som man hoppades skulle danas av dessa reformer. Men verkligheten om icke att fullt motsvara drömmarna. Strindberg tolkade nog mångas känslor, när han i sin satir ”Det nya riket” gav uttryck åt besvikelsen över tingens nya ordning. Det hände så mycket som man icke hade beräknat. Under 1870-talet blev Sverige industrialiserat i en utsträckning som man förut icke hade anat. Ångsågar och trämassefabriker byggdes, skogsjobbande tog sin början, och industrins tillväxt började de första strejkerna låta höra av sig. Nya krav steg upp ur folkdjupet. Nykterhetsproblemet gjorde sig åter gällande. Lagstiftningen av 1855 räckte inte till. Städernas krogar och landsbygdens ölflod utgjorde i förening en hotande folkfara. Under 1870-talet hade folket ännu bidat i jämförelsevis orörd stillhet. Men omkring 1880 bröt det lös. En hel flock av nya idéer klappade på dörrarna. Det var den nya tidens sändebud, sinsemellan kanske rätt olikartade och stundom bekämpande varandra men i grund och botten djupt besläktade med varann.

”En sol må ha lyst den våren,
den våren i vårens stad,
när den eviga Trikoloren
slog ut som i blommor och blad;
när idéernas genier sänkte
i väntande själar sitt ljus
och hoppet, det givmilda, dränkte
all världen i drömmars ljud.

En sol må ha lyst den våren
som aldrig en vår sen då,
ty barn av de senare åren
de vilja det ej förstå.
De undra var gång, när de stanna
vid åttitalistens stol:
hur brinna hans ord, hans panna
hur lyser den ej av sol!”

För oss, som nu skåda tillbaka på 1880-talet som på ett tillryggalagt historiskt skede, är det nästan ofattbart att en sådan mångfald av idéer kunnat slå ut i folksjälen på en enda gång. Men i grunden är det ganska naturligt. Ty i själva verket var det fråga om ett radikalt uppvaknade till medvetande om den nya tidens, det märkliga och omvälvande nittonde århundradets krav på oss människor. Det som skedde omkring 1880 var en allmän nyorientering inom det mänskliga kulturlivet, motiverad av de stora tekniska, vetenskapliga och etiska nydaningarna under 1880-talet.

Det är lärorikt att ta en överblick av de händelser som inträffade under tiden närmast omkring 1880. I Uppsala bildades studentföreningen Verdandi med fullständig tanke- och yttrandefrihet samt allmän rösträtt som bärande programpunkter. I Stockholm grundades Stockholms arbetarinstitut, förebilden till vår populärvetenskapliga föreläsningsverksamhet, och där blev för första gången den darwinska utvecklingsläran populariserad för större åhörarkretsar. I Skåne började mäster Palm hålla socialistiska agitationstal och i Göteborg stiftades godtemplarlogen Klippan!

”Så kom det. Ett Herrans väder:
att ingen dess make minns.
Av stormar, som skrämt våra fäder,
i fasa ej halvt den hinns.
Det stormar i månar, det stormar
i långa och vintriga år.
Det bryter, det kuvar, det formar
Gud vet, vad ur formen går.”

Det är lätt att kritisera 1880-talet trotsiga aprilfysionomi och naiva världsförbättrar lust. Men här gäller i högre grad än någonsin ordet: var stode vi, om de ej funnits till?

Den moderna nykterhetsrörelsen är ett äkta barn av 1880-talet. Detta årtiondes ljusa förtröstan på det goda hos människorna, dess fördomsfria livssyn, dess okuvliga lust att röja esplanader för att ge luft och ljus, dess bristande vördnad för gammal vidskeplig tradition, detta återfinnes hos nykterhetsrörelsen. Och de strömningar som under 1880-talet sådde storm i sinnena äro burna av samma patos som genomglödgar nykterhetsföreningarnas arbete.

Det är en märklig kombination av idéer: allmän rösträtt, socialism, utvecklingslära, andlig frihet, folkbildningsverksamhet, nykterhetsrörelse! En fruktansvärd laddning dynamit under samhället, en oerhörd ”torpedo under arken”.

Det är lätt att förstå, att det farliga sällskapet gjorde nykterhetsrörelsen omöjlig i finare kretsar. Man har stundom undrar varför den svenska ”överklassen” visat så föga intresse för nykterhetsföreningarnas lovvärda arbete. Ingenting är lättare att begripa. Inom samhällets övre lager har man haft så fint väderkorn, att man instinktivt känt släktskapet mellan nykterhetsrörelsen och de samhällsomstörtande åskådningar som man till det yttersta fruktat. Det har inte hjälpt att att nykterhetsrörelsens egna förespråkare ibland sökt göra sin verksamhet så ”neutral” och ofarlig på alla möjliga vis. Man kan dock inte klippa av sin rot. Nykterhetsrörelsens arbete hör oupplösligt samman med tidens stora strävande till en social och kulturell reformation, som i både materiell och ideell mening skall förverkliga 1880-talets främsta lösenord: största möjliga lycka åt största möjliga antal.

När vi nu söka överblicka det nydaningsarbete som på olika områden av samhället ägt rum sedan 1880-talet, så finna vi, att nykterhetsrörelsen i många avseenden varit en surdeg, som trängt långt ner i folksjälens djup, väckt, upplyst och fostrat. Genom nykterhetsföreningarnas arbete har dryckesseden berövats det mesta av den gloria var med vidskepelse och kortsynthet förut omgav den. I fråga om folknykterhetens höjande ha godtemplarlogerna och övriga nykterhetsföreningar i vissa delar av landet åstadkommit underverk. Det är dessa föreningar i långt högre grad än något lagstiftningssystem skola ha äran för de framsteg som verkligen gjorts i fråga om det allmänna nykterhetstillståndet i landet.

Men även för det sociala och kulturella arbetet har nykterhetsrörelsen varit av omistligt värde. Nykterhetsföreningarna ha varit demokratins banbrytare i högre grad än man vanligen tror. I logerna och föreningarna tillämpade man allmän och lika rösträtt på en tid, då fyrkväldet syntes bergsfast grundat i samhället. Godtemplarordens stora princip om människornas broderskap var ju heller ingenting annat än radikal och konsekvent demokrati.

Att nykterhetsföreningarna varit härdar för omfattande bildningsarbete är ju allmänt känt. På otaliga platser i riket ha logernas och cirklarnas bibliotek förmedlat folkets första bekantskap med de ”farliga” författare och idéer som varit nutidstankarnas budbärare.

När man därför i vissa radikala kretsar ser nykterhetsrörelsen över axeln och vill ignorera dess verksamhet, så är detta ett barnsligt förbiseende av den faktiska verkligheten. Nykterhetsrörelsen har verkat socialt och kulturellt nydanande i högre grad än de flesta övriga folkrörelser.

Men vad viktigare är: nykterhetsrörelsen har haft den ärofulla uppgiften att på en mycket betydelsefull punkt komplettera denna sociala och andliga utveckling genom att undanröja en av de faktorer som i allra högsta grad dämpa och förlama allt folkligt framstegsarbete. Det avgörande skälet till den moderna nykterhetsrörelsens oförsonliga hållning mot alkoholbruket är icke någon medicinsk teori om vissa alkoholdosers inverkan på människokroppen utan det hårda faktum att alkoholbruket visar sig vara en oskiljaktig följeslagare till social nöd och kulturell efterblivenhet. Fattigdom, andlig råhet och alkoholbruk är en skändlig treenighet, för vilken det icke finns någon plats i den värld som hägrar för den beslutsamme samhällsreformatorns blickar.

I vissa avseenden ha de stora idéerna från 1880-talet redan segrat. I den mån de huvudsakligen inneburit formella krav, har de varit relativt lätta att realisera: allmän rösträtt, yttrandefrihet, konfessionslös folkbildning. Men de i samhällsordningen mera djupt ingripande kraven är ännu ouppfyllda. Dit hör kravet på et verkligt radikalt bekämpande av alkoholbruket. När vi nu se tillbaka på 45-års arbete, kunna vi också skåda framåt och säga oss, att de hårdaste slagen och de största segrarna ännu återstå.

”Men drömmarn från åttitalet,
den rätta, han sviker ej,
och mulnar det än så galet,
för molnen han viker ej.
Och falla, som löv från träden,
hans drömmar och vänner från,
han lyssnar till lärkekväden,
han lyss till en vårstorms dån.”

Många vänner ha, som bekant, fallit från, och många gånger har det mulnat över vägen. Men det dröjer törhända icke länge, förrän den svenska nykterhetsrörelsens väg lärkorna börja sjunga och vårstormarna dåna. Låt oss trofast hålla ut till dess!

Expedition 50: En annorlunda resa

Häromveckan bloggade jag om mina tankar om Expedition 50. Jag är kritisk till flera delar av förslaget och som kritiker blir man lätt anklagad för att vara emot förändring. Jag är inte emot förändring, utan ser tvärtom förändring som nödvändigt för att en folkrörelse inte ska dö ut. Däremot har jag fortfarande en stark tilltro till en traditionell föreningsstruktur som grunden för ett långsiktigt hållbart engagemang och det präglar därför min syn på organisationens utveckling. Dessutom tror att vi måste bli bättre på att använda vår historia som en stolthet och styrka, men vi måste idealisera den mindre och sluta jämföra allt vi gör idag med hur det såg ut för 20, 50 eller kanske 100 år sedan.

Därför kommer här mina egna tankar om förändringar av IOGT-NTO. En del har jag lånat från FS förslag kring Expedition 50, annat är modifierat och en del bygger bara på mina egna tankar. Se det som ytterligare ett underlag för diskussion.

En annorlunda resa

Öka engagemanget

Stärk organisationen

Demokrati för en modern, traditionell folkrörelse

Mina tankar om Expedition 50 och IOGT-NTO:s utveckling

Detta blir ett väldigt internt inlägg riktade till andra engagerade i IOGT-NTO. År 2020 är det 50 år sedan IOGT och NTO gick samman och tillsammans bildade IOGT-NTO. Förbundsstyrelsen ser behov att inför jubileet diskutera IOGT-NTO:s framtid och det arbetet kallas Expedition 50. Expedition 50 handlar om att stacka ut vägen och rusta IOGT-NTO för framtiden. Förbundsstyrelsen har nyligen publicerat ett dokument med sin syn på utvecklingssteg framöver. Det är omfattande med många olika delar, så det är svårt att täcka in och kommentera allt, men jag reagerade starkt på det och vill skriva ner mina tankar kring några av förslagen i dokumentet.

Expedition 50 presenterades för oss i distriktsstyrelserna på en konferens i Stockholm i januari, men arbetet med att kartlägga organisationens behov började redan i höstas. I januari diskuterades en del av de scenarion som nu ingår i det dokument som presenterats och en del annat. Jag har känt en viss oro eftersom jag inte tror på en snabbt genomförd omvälvande strukturomvandling utan snarare vill se åtgärder för att stärka organisation, kommunikation och komplettera dagens struktur.

Därför blev jag besviken när dokumentet från förbundsstyrelsen presenterades häromveckan. Det innehåller inte så många spännande nyheter, men däremot några förslag som jag tror leder organisationen i fel riktning. Som aktiv på distrikt- och föreningsnivå sedan många år är jag naturligtvis färgad av mina erfarenheter. Jag försöker dock utgå ifrån vad jag tror är bäst för IOGT-NTO som helhet. Nedan kommenterar jag förbundsstyrelsens dokument under de olika rubriker förslaget innehåller. Texten från förbundsstyrelsen finns här.

Tydligare rollfördelning- Vem gör vad och vem möter medlemmarna gällande engagemang?
Detta innehåller en hel del bra saker om nya engagemangsformer och ansvarsfördelning. Inte minst är det viktigt att vi blir bättre på att ta emot nya medlemmar. Tyvärr är det sammantagna intrycket av stycket att det allra mesta ska hanteras och administreras på central nivå. Förenings-och distriktsnivåns roll beskrivs som rådgivande och förbundet som utförare, vilket jag tror är en olycklig centralisering om det på alla områden ser ut så. Dessutom blir organisationen mer sårbar om allt ska göras centralt istället för att kompetens finns på många håll.

När det gäller olika engagemangsformer, t ex nätverk och verksamhetsgrupper måste vi fortsätta diskutera dessa och även våga testa, men i den delen innehåller det här förslaget egentligen inga nya tankar om hur det kan se ut. Det finns inget i dagens struktur som förhindrar nätverk, verksamhetsgrupper och så vidare på någon nivå i organisationen. Jag gillar att man särskilt lyfter NBV som en resurs. Där tror jag finns mycket att göra för att använda gemensamma resurser till att stärka IOGT-NTO.

Att skapa arbetsgrupper och liknande för nationella aktiviteter tycker jag är mycket bra och det är något som jag har saknat i IOGT-NTO jämfört med till exempel UNF.

Anställningar framöver – professionell arbetsledning och mer fokuserade arbetsuppgifter
Det här är det i förslaget som oroar mig mest. Det finns en stor risk för ökad professionalisering, i betydelsen att organisationen i större utsträckning styrs och drivs av anställda, när ansvaret för arbetsledningen flyttas från ideella till anställda och det är en ökad centralisering med regionchefer som styrs från central nivå.

Det kan låta bra att slippa ”tråkig administration”, men ibland är det svårt att skilja inflytande från administration. Naturligtvis kan (eller kanske till och med bör) löneadministration skötas av andra en ideella, men det huvudsakliga ansvaret för anställda och arbetsledning bör fortsatt ligga på förtroendevalda på distriktsnivå. Att ha anställda arbetsledare på central nivå är heller ingen garanti för att arbetsledningen kommer att fungera bra. Det finns många exempel i vår organisation och andra där arbetsledningen inte funkar trots anställda chefer och centraliseringen gör dessutom också att arbetsledare hamnar längre ifrån den anställde.

Är då allt frid och fröjd idag? Nej. Det finns på sina håll brister i arbetsledningen och ibland behöver distrikten stöd. Detta stöd har tyvärr under många år fungerat dåligt. Det saknas utbildningar, bra introduktion, kommunikationen med förbundsnivå har varit bristfällig och i det arbetsledarnätverk som sent omsider startats har alla träffar symptomatiskt nog legat på dagtid. I vår rörelse förväntas du vara anställd eller pensionär (alternativt ha ett väldigt flexibelt jobb)?

Jag har själv skrivit en motion om hur arbetsledningen kan förbättras som jag hoppas går igenom på kongressen i sommar.

Avlastande administrativt stöd för att frigöra tid för engagemang
Jag tycker att det är bra att ge förbundet större ansvar för fastigheter. Framförallt att använda resurser som finns till att förvärva nya fastigheter på strategiska orter låter bra. Det handlar om stora strategiska investeringar där det är rimligt att se till hela landet.

Att flytta administration kan vara positivt, men det är inte alltid lätt att skilja administrationen och inflytandet över verksamheten så det bör övervägas ordentligt i olika fall. Kanske bör det vara en möjlighet snarare än ett tvång för distrikt att nyttja förbundets stöd? Jag tycker som jag tidigare skrev att viktiga beslut om rekrytering och arbetsledning bör ligga på samma nivå som idag. Distrikten har i mina ögon också en administrativ roll för att bistå föreningar och andra verksamheter.

Demokrati för en modern, traditionell folkrörelse
Förslaget att skapa regioner är tydligt kopplat till förslaget att centralisera personalorganisationen. Om man ska följa tanken med regionchefer med minst 5 anställda innebär det 6 eller max 7 regioner. Det är en väldigt stor förändring jämfört med dagens 23 distrikt. Jag tycker det blir för stora enheter för långt ifrån lokala föreningar och medlemmar. Däremot kan jag tänka mig en process som innebär något färre distrikt än idag och jag tycker att det kan finnas poänger med att alla medlemmar har rösträtt på distriktsårsmöten.

När det gäller att ge andra engagemangsformer rösträtt på kongressen har jag själv väldigt svårt att se det framför mig, d v s hur det ska organiseras på ett demokratiskt och rättvist sätt. Och riskerar det inte att stärka segregation av vissa grupper om de är en egen verksamhetsgren vid sidan av övriga organisationen?

Sammanfattningsvis
Jag tycker att de förslag som sticker ut och den samlade bilden pekar mot en ökad centralisering och professionalisering. Det är en utveckling som vore mycket olyckligt i en folkrörelse som historiskt bygger på ideella medlemmars engagemang och lokal närvaro. Det är självklart så att vi måste stärka en del saker som fungerar dåligt idag och möjliggöra för fler att vara engagerade, nöjda och stolta medlemmar, men att flytta mer ansvar och inflytande längre bort är inte någon generell lösning på detta. Att riksnivån tar ett större ansvar för fastigheter och möjliggör för nationella ideella engagemang är däremot bra och ett tydliggörande av ansvaret för nya medlemmar behövs också (även om man inte behöver landa i att allt ansvar ska ligga centralt).

Tur och retur Amerika – idéerna som förändrade samhället och oss

Jag är nyss hemkommen från ett trevligt arrangemang med Nykterhetshistoriska sällskapet som denna gång valt att vara här i Uppsala. Ikväll för 137 år sedan samlades en grupp personer i Göteborg för att bilda Sveriges första godtemplarloge, vilket blev startskottet för den moderna nykterhetsrörelsen i Sverige. Och idag var vi alltså en grupp som samlades i Uppsala för att lyssna på ett samtal om de idéer som formade nykterhetsrörelsen. Det var ett samtal mellan Hans Lindblad och Bengt Göransson med den långa rubriken ”Tur och retur Amerika – idéerna som kom från USA till Sverige med den moderna nykterhetsrörelsen och formade det nya Sverige”.

Nykterhetsorganisationerna bildades i USA under mitten och slutet av 1800-talet. Samtidigt lämnade över 1 miljon människor Sverige för att söka lyckan västerut. Några kom tillbaka, många stannade kvar, men alla hade kvar släkt och vänner i Sverige. Influenserna från USA till Sverige var alltså väldigt starka under slutet av 1800-talet och 1900-talets första decennier. En influens var de moderna folkrörelserna och folkrörelsedemokratin. Det var utgångspunkten för dagens samtal. Dagen inledes med sång framförd av Jenny Tapper och Magnus Andersson, som kopplade Hasse å Tages produktioner till folkhemmet och hur Sverige påverkades av den amerikanska kulturen.

Sedan fick vi se en snutt av ett tv-program med folkbildaren Ernst Herman Thörnberg från 1958 som pratade om hur nykterhetsrörelsen kom till Sverige. Därefter började samtalet mellan Hans Lindblad och Bengt Göransson, som naturligtvis är svårt att återge här. Samtalet filmades emellertid, så kanske kommer det gå att se framöver. Hans Lindblad inledde med att citera just Thörnberg som fyndigt sammanfattat emigrationens betydelse för Sveriges utveckling ”Ida for ut, idé kom hem”. Han fortsatte därefter prata om emigrationen och hur den ”nybyggaranda” som fanns dit många svenskar kom, medan Bengt Göransson höll sig mer i Sverige och demokratins utveckling i vårt land, folkskolans betydelse, m.m.

Det var ett intressant samtal, men spretigt och inte alltid med en röd tråd. Bengt Göransson pratade om vad han kallade dagens ”att-satsparanoia” där det blir viktigare att komma till en att-sats att ta ställning till än tänkandet bakom. Kanske kan dagens samtal tolkas som en motreaktion till detta? Ett spretigt, intressant samtal som väckte många tankar utan att bjuda på tydliga svar, men som däremot bjöd in till ett fortsatt samtal kring hur folkrörelserna kom till Sverige och förändrade hundratusentals människor som tillsammans förändrade samhället. Med mig tar jag även Bengt Göranssons uppmaning: Låt oss inte romantisera historien och tro att de alltid hade så himla roligt förr. De var människor som tog ansvar och gjorde det som behövde göras.

Ett nytt kulturinslag från Jenny och Magnus avslutade programmet. Sen blev det god fika som IOGT-NTO-föreningen Fokus fixat.

Alkoholpolitiska motioner 2016

För några år sedan gjorde jag en genomgång av alla alkoholpolitiska motioner och i år fick jag ett infall att göra det igen. Alkoholpolitiken har tyvärr inte stått särskilt högt på dagordningen under den här mandatperioden, men den senaste tiden har det faktiskt börjat hända saker. Alkoglassen ska stoppas, likaså distansförsäljning där hemleverans ingår och alkoholreklam i sociala medier ska utredas. Och alkoholskatten höjs. Visserligen väldigt lite, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Även om motionerna sällan får någon betydelse och det garanterat finns bättre sätt att påverka för en riksdagsledamot är det intressant att se vilka frågor som har fått riksdagsledamöterna att skriva motioner. Ibland kan de ju vara riktigt roliga också, som Sofia Arkelstens något egensinniga motion för ett antal år sedan om att svensk alkoholpolitik måste liberaliseras för att charterresor blir mindre miljövänliga när resenärerna köper med sig alkohol.

För att göra urvalet har jag sökt på ordet alkohol i riksdagsårets motioner och sedan sorterat bort partiernas budgetmotioner och de motioner där alkohol bara nämns, men inte ges något större utrymme. Det blev 43 motioner kvar. Jag har läst dem och kommer att kommentera några av dem i det här inlägget.

Det är liksom förra gången jag gjorde detta ett visst parti som sticker ut. De moderata ledamöterna är verkligen intresserade av alkoholpolitik. Hela 27 stycken av de alkoholpolitiska motionerna skrevs av moderater. De verkar dock inte vara så bra på att snacka ihop sig eftersom de har skrivit väldigt många motioner om samma sak. Hela 10 motioner handlar om gårdsförsäljning av alkohol. Det är en fråga som dessbättre inte är så het längre efter att två alkoholpolitiska utredningar konstaterat att gårdsförsäljning inte, i alla fall inte i ordets verkliga betydelse, går att införa utan att riskera Systembolagets monopol.

Det finns en intressant skillnad när det gäller hur olika moderata ledamöter argumenterar här. Moderaterna har ju på senare år förändrat sin inställning till Systembolagets monopol då de har gått från att vara mer tydligt emot till att vara försiktigt positiva till monopolet.

Gårdsförsäljningsfrågan är för många ett slagträ mot monopolet, men medan vissa ledamöter öppet ifrågasätter monopolet och enbart använder näringspolitiska argument för gårdsförsäljning väljer andra att framhålla vikten av att bevara monopolet och trycker på att det inte alls är något hot mot Systembolaget att tillåta gårdsförsäljning. Thomas Finnborg går till och med så långt att han tycker att Systembolaget ska ansvara för kontroll av gårdarnas försäljning och utbildning av deras personal.1 Lena Asplund tycker däremot att Sverige måste få en ”sansad syn på alkohol och att det faktiskt är ett näringsintresse likvärdigt andra” och Sofia Fölster har svårt att se annat än ”moralism och förbudsiver” bakom förbud mot gårdsförsäljning. Med denna inställning vore det ju enklast att bara avskaffa monopolet på en gång? Den svenska politiken bygger dock på att alkohol inte är en vanlig vara utan en som skapar väldigt mycket lidande för människor och kostnader för samhället. Därför säljs den med restriktioner, högt pris, åldersgränser och utan, nåja begränsat, vinstintresse.

Åldersgränser är ett annat ämne som engagerar. Det är tydligen helt obegripligt med olika åldersgränser i olika sammanhang. Nu är det sällan någon tar upp att åldersgränsen för att köra buss, enligt huvudregeln, är 24 år eller att man blir straffmyndig vid 15 år. Nej, det som är obegripligt är att åldersgränsen för att handla på Systembolaget är 20 år och inte 18 år. Ologiskt, utbrister Lena Asplund utan några ytterligare argument. Då är det ändå ett bättre argument än Cecilie Tenfjord-Toftbys om att ungdomar ändå kan få ta på alkohol enkelt och hennes något förvirrade jämförelse med Norges system som enligt henne är logiskt eftersom de skiljer på starksprit och vin.

Jan Ericson är den enda moderata motionären som skriver rakt ut att han vill avskaffa alkoholmonopolet. Hans argument att butiker ska få sälja alkohol eftersom de idag har så dålig kontroll på folköl, men skulle bli bättre om de fick chansen att sälja även annan alkohol är kanske inte det bästa jag hört. Annars finns det ett antal motionärer som vill förändra hur Systembolaget fungerar, men inte uttrycker att de helt vill avskaffa monopolet. Bland annat vill de förlänga öppettiderna och låta ombud som idag lämnar ut produkter från Systembolaget ha eget lager. Argumenten är främst näringspolitiska och att öka tillgängligheten. Då känns det som man har missat att två av de främsta argumenten för monopolet är att minska vinstintresset och begränsa tillgängligheten.

Sofia Fölster har skrivit en rolig motion om att höja gränsen för alkoholhalten på drycker som säljs i vanlig butik, eftersom dagens gräns på 3,5% är godtyckligt satt. Därför vill Fölster att gränsen ska vara 6%. Att denna gräns inte är godtycklig är dock så självklart att vi inte ges några argument för det. Själv kan jag hålla med om att gränsen på 3,5 är inte är självklar. Det vore väl mindre godtyckligt att låta vanliga butiker endast sälja alkoholfritt, dvs upp till 2,25%?

En annan underhållande sak är hur sjöfyllerilagen uppenbart upprör vissa väldigt. Tydligen är det ett stort problem att inte få framföra fordon utan alkohol i kroppen. I alla fall har det lett till två långa motioner från moderata riksdagsledamöter. Finn Bengtsson m.fl. skräder inte orden när de varnar för det ”samhälle vi indirekt via den nya sjölagen riskerar förespråka”. Visst, de försöker sig på någon slags sluttande plan-argumentation, men själv tycker jag det är en ganska lång sluttning. Att det inte är tillåtet att dricka alkohol och sedan köra båt känns inte som en stor samhällsfara, eller?

Moderaterna har emellertid inte bara skrivit alkoholliberala motioner. Bland deras 27 motioner finns faktiskt 4 som går i mer restriktiv riktning. Lotta Olsson vill förbjuda så kallad eftersupning. Finn Bengtsson och Andreas Norlén vill att bussbolag som medverkar till alkoholsmuggling ska få större ansvar. Det låter spontant som ett bra förslag. Erik Andersson, m.fl. förslag att smugglare ska få betala lagring och destruktion av beslagtagen alkohol känns också vettigt. Kanske är det symptomatiskt att de skärpningar som moderater skriver om handlar just om smuggling.

Det parti som skrivit näst flest motioner är Sverigedemokraterna, men de är ganska långt efter med sina 6 motioner. Även här finns ett intresse för gårdsförsäljning och en splittring mellan de som öppet vill avskaffa alkoholmonopolet och de som säger att monopolet är viktigt, men Sverige bör tillåta gårdsförsäljning och längre öppettider på Systembolaget. Michael Wiechel och Johan Nissinen har skrivit en motion om gårdsförsäljning som bara tar upp näringsintressen. Frågan man ställer sig är varför vi med motionärernas utgångspunkt överhuvudtaget ska ha ett monopol? Svaret är enligt motionärerna att vi inte ska det. Samma motionärer har nämligen även skrivit en motion om att avskaffa monopolet. En så kallad helgardering alltså. Här är det på sin plats att ge ett råd: Wiechel och Nissinen borde nog i fortsättningen låta någon korrekturläsa motioner. Språket är bedrövligt. Att argumenten dessutom är ganska lösryckta och förvirrade gör ju inte saken bättre. Per Klarberg tycker till skillnad från partikamraterna att Systembolagets monopol är viktigt för folkhälsan, men tycker samtidigt att öppettiderna bör vara generösa. Från SD kommer också två mer restriktiva motioner. Johnny Skalin förespråkar i en ganska högtravande motion noll promille som gräns i trafiken och Jimmy Ståhl vill ha bättre kvalitet på alkoholmätarna.

Ledamöterna från övriga partier har inte skrivit så många alkoholpolitiska motioner. Kanske är de nöjda med nuvarande politik, eller så har de fokuserat på andra sätt att påverka. Kanske inverkar det om ens parti har inflytande över regeringspolitiken, men Moderaterna var å andra sidan flitiga motionärer även 2008-2009.

Kristdemokraternas ledamöter har skrivit tre motioner och i samtliga fall är Lars-Axel Nordell, aktiv i riksdagens nykterhetsgrupp, motionär. I samtliga fall handlar det om att upprätthålla dagens alkoholpolitik eller göra den mer restriktiv. Mest intressant är den som handlar om att ta fram en strategi för att förebygga cancer. Alkohol är en av de främsta riskfaktorerna för cancer, men detta är inte särskilt känt i Sverige.

Nu har jag som sagt valt att inte skriva om budgetmotionerna här, men det är ändå värt att nämna att KD har en ganska ambitiös del om alkoholpolitik i sin budgetmotion. De skriver här att de inte är emot gårdsförsäljning, men samtidigt att en sådan måste vara förenlig med Systembolagets monopol. Och det är ju de flesta eniga om att den inte är, men det är tyvärr ett vagt ställningstagande mot gårdsförsäljning. Kristdemokraterna kritiserar också, med rätta, att en minskning av totalkonsumtionen inte finns med bland målen i regeringens nya ANDT-strategi. Det är förstås problematiskt då vi vet att minskad totalkonsumtion leder till en minskning av skadorna. Vän av ordning kan dock påpeka att minskning av konsumtionen knappast var framträdande i den tidigare strategin som KD hade ansvar för. Men det finns en nyansskillnad som KD lyfter.

Även centerpartisterna har skrivit tre motioner. Naturligtvis lyfts hjärtefrågan om gårdsförsäljning. Nu med knepet att föreslå att det införs försöksverksamhet i något län. Ett klassiskt sätt att få igenom förändring är ju att föreslå en försöksverksamhet som sedan blir svår att avskaffa. Kristina Yngwe vill förstås ha den i sitt hemlän Skåne. Staffan Danielsson, kanske mest känd för att inte dela partiets syn på invandring, vill ändra lagen om sjöfylleri. Eftersom man, som jag tolkar Danielsson, inte kan umgås utan alkohol omöjliggör dagens lagstiftning att människor umgås i Sveriges fina skärgård. Bedrövligt. Den tredje motionen handlar om att sänka alkoholskatten för mindre bryggerier. Det skulle enligt motionärerna bidra till sänkt alkoholkonsumtion. En något udda slutsats sett till vad forskningen säger om prisets betydelse för konsumtionen, men man får ändå ge Anders Åkesson och Eskil Erlandsson att de verkligen kämpade för att få sin motion att framstå som restriktiv. Skohornet kom till användning.

Socialdemokraterna har skrivit tre motioner och de ligger alla i linje med dagens restriktiva alkoholpolitik. Två handlar om alkoholreklam och en handlar om alkoholglorifiering i SVT. Motionärerna verkar redan ha nått fram till folkhälsoministern, för när det gäller alkoholreklam i sociala medier ska det nu utredas. Men det borde tas ett större grepp för att stoppa all alkoholreklam. Investeringarna i alkoholreklam har, som motionärerna framför, ökat explosionsartat och de flesta svenskar ogillar reklamen.

Nu kommer vi till Miljöpartiet med två motioner och lite annorlunda ämnen. Den ena handlar om energiinnehåll i alkohol och visst är det sjukt att alkoholdrycker är undantagna från kravet på att ange energiinnehåll på produkter? Den andra handlar om överetablering av serveringsställen och det är en viktig fråga. Tillgängligheten har stor betydelse för alkoholens skadeverkningar, men när det gäller antalet serveringstillstånd har kommunerna i praktiken svårt att påverka. Och det har blivit lättare att få serveringstillstånd.

Vänsterpartiet och Liberalerna kvar då. Vänsterpartisterna har inte skrivit en enda motion om alkoholpolitik och inte liberalerna heller, men de har en större motion av Barbro Westerholm m.fl. som handlar om folkhälsoarbete. Liberalerna verkar ha bestämt att ”äldre” ska bytas ut mot ”årsrika” och skriver därför om det ökade drickandet bland årsrika, främst årsrika kvinnor. Det behövs en attitydförändring och mer kunskap då vi i framtiden riskerar att få fler äldre, förlåt årsrika, med en hög alkoholkonsumtion. Det är inte helt lyckat, speciellt inte om det kombineras med andra sjukdomar och medicinering.

  1. Finnborgs motion är för övrigt misstänkt lik, okej nästan identisk, med en motion av tre andra moderater. []
← Tidigare