Om extremism
Bara några dagar före terrordåden i Norge var jag på väg att skriva ett inlägg om extremism. Nu är det nog dags för det inlägget.
Tanken var att utgå från mig själv som extremist. Jag vill ha ett samhälle där behov och inte plånbok styr hur resurserna används. Jag vill ha ett alkoholfritt samhälle. Jag är inte beredd att ryggradsmässigt ta avstånd från alla lagbrott. Dessa åsikter och många andra gör mig enligt många, åtminstone inom den agendasättande eliten, till extremist.
Terrordåden i fredags överskuggade naturligtvis allt annat. De senaste dagarna har dock diskussionen om extremism naturligtvis kommit och med den försöken att likställa vänster- och högerextremister. All extremism är enligt denna uppfattning lika problematisk.
Det leder oss rimligtvis in på några frågor. Vad är extremism? Vem är extremist? och Varför är extremism ett problem?
Extremism är inget statiskt begrepp. En person eller åsikt är alltid extrem i förhållande till någon eller något. Att enbart angripa "extremism" utan ytterligare definitioner innebär endast ett försvar för den rådande ordningen.
Den som blint attackerar extremismen försvarar det som för tillfället är konsensus i samhällsdebatten. Detta konsensus samspelar med en påstådd allmänhet, men agendan sätts främst av borgerlig media och extremistdiskussionen är därför ett slagträ i debatten för de självgoda liberaler som tror på kapitalismens seger och historiens slut.
Extremismen varierar beroende på tid och plats. Att vara emot slaveri i USA på 1700-talet uppfattades antagligen som en extrem åsikt. I dagens Sverige anses krav på dödsstraff som extremt, men det samma gäller inte i USA.
Det som har hänt de senaste 30 åren är en högervridning av debatten som innebär att åsikter som tidigare rymdes inom ramarna för samhällsdebatten idag påstås vara vänsterextrema. På 70-talet ansåg i princip alla politiska partier att löntagarnas ägande av företag skulle öka. Löntagarfonderna var Socialdemokraternas förslag, men även borgerliga partier skapade egna modeller.
I den debatt som varit efter Norge försöker liberaler lyfta fram sig själva genom att tala om all extremism som problematisk, men det går inte att använda terrordåden för att attackera t ex de "vänsterextremister" som försvårar att människor deporteras till förföljelser och krig. Terrordåden samspelar mycket tydligare med den omänskligt hårda flyktingpolitik som inte kallas extrem och den muslimfientliga strömning som idag finns inom den etablerade borgerligheten.
Att peka ut extremister som problem per definition är ett politiskt vapen mot den vänster som vill förändra samhället och en osmakligt trivialisering av terrordåden. Att ockupera hus eller hindra deportationer kan aldrig jämställas med massmord på meningsmotståndare.
1 kommentar