En låt till journalister i #drev68

En låt till den borgerliga regeringen

Fria på  narri.

Lika många gossar och flickor samt en dörrvakt. Gossarne i ett rum, flickorna i ett annat, dörren mellan de båda rummen stängd.

Flickorna komma överens om, vilken av gossarne var och en skall få till make.

Gossarne komma in en och en i sänder för att fria.

Gossen går fram och bugar sig för en flicka. Är det då den rätta flickan, niger hon och bjuder honom att taga plats bredvid sig.

I motsatt fall gör hon en avvärjande rörelse med händerna, och han får gå ut igen.

Leken fortsättes till dess alla gossarna fått var sin rätta maka. Stundom ombytas rollerna och det blir skottårsfrieri d. v. s. flickorna komma in och fria.

 

Leken kan även försiggå så att, sedan flickorna bestämt, vilken gosse var och en skall ha, komma alla gossarna in på en gång och sätta sig var och en bredvid sin flicka.

Den som kommit på rätt plats, får stanna kvar, under det att alla de andra får gå ut igen och ånyo försöka sin lycka.

Sitta på understol.

En av sällskapet sitter på "understolen" mitt i rummet, och har liknat sig vid "En gammal hatt, en ros – en tupp" eller något dylikt.

En person går omkring bland de närvarande och insamlar tyst och stilla "undren" d. v. s. vad var och en tänker eller undrar om den, som sitter på understol.

Då allt är färdigt går han fram till den som sitter på understolen och säger: "Somliga undrar så och somliga undrar så men en undran går över alla andra".

Han redogör så för vad de närvarande undrat, utan att nämna namn naturligtvis.

Den, som sitter på understol, nämner vilken undran han tycker minst om, och dess upphovsman får nu sitta på understol och den, som suttit på understol, får gå omkring och uppsamla undren.

Byta namn.

De lekande sitta två och två runt om i rummet. De två, som sitta tillsammans, byta namn. Karl heter Brita, Britas namn blir Karl o. s. v.

En, som är "udda", ropar till sig sin maka. Den som då blir övergiven, får i sin ordning ropa o. s. v.

För att få mera fart och uppmärksamhet i leken brukar ofta anordnas en "skampall" mitt på golvet. Den, som sitter på skampallen, äger rätt att, när helst det ropas, skynda sig till den tomma platsen. Den framropade får ta plats på skampallen.

Ropar någon det namn, som skampallens ägare för tillfället har, måste de båda byta plats, och den som ropade får sitta på skampall.

Variation: Makarne (de bägge som sitta tillsammans) kunna hindra skilsmässan genom att fort säga den uppropades namn  tre gånger. T. ex. Anna och Ernst sitta som par. Ernst ropas. –  "Ernst, Ernst, Ernst" säger Anna. Hinner hon göra detta, innan Ernst reser sig från sin plats, måste han stanna kvar.

Lekes leken på detta senare sätt, bör skampall ej användas. 

Jag tycker att han beskriver nykterheten på ett väldigt fint och självklart sätt.

Du får gott om tid
Du får gott om pengar
Du får bättre hälsa
Du blir piggare
Du blir gladare
Ditt kärleksliv förbättras
Det är en av de få saker som det inte finns någon baksida med.
Det myntet har bara framsidor.

Här finns hela klippet (De börjar att prata om alkohol efter cirka 4:30)

I tisdags genomförde IOGT-NTO tillsammans med FMN och KRIS en ljusmanifestation för att hedra narkotikans offer. Varje år dör ca 300 personer i Sverige av narkotika och deras anhöriga drabbas naturligtvis hårt. Jag var ansvarig för manifestationen från IOGT-NTO:s sida och jag tycker att den blev mycket lyckad.

I veckan kom också resultatet från IOGT-NTO:s värvarsatsning i oktober. Jag är stolt och glad över att Uppsala var ett av de distrikt som nådde sina värvarmål. Det räcker dock inte. Vi ska bli ännu fler och synas ännu mer!

Nästa vecka kör vi Drogkampen, en frågetävling för kommunpolitiker, i Älvkarleby kommun och Heby kommun.

Men först blir det lite semester i Budapest.

Kampen går vidare! Tillsammans gör vi Uppsala, Sverige och världen nyktrare!

Vi vet emellertid genom forskning att de som blir bjudna på alkohol hemma tenderar att ha en högre alkoholkonsumtion och löper högre risk att drabbas av alkoholrelaterade skador och olyckor. Trots att vi vet detta, och trots att de flesta föräldrar antagligen fått höra det på något föräldramöte, så är det folk som rycker ut för att försvara "rätten" att servera alkohol till barn och ungdomar.

Försvaret förs i allmänhet enligt tre olika försvarslinjer, som delvis går in i varandra och oftast använts samtidigt.

1) Forskningen är felaktig

Det är naturligtvis rimligt att ifrågasätta forskningen utifrån metod eller liknande. Det är emellertid få som använder denna invändning, i alla fall om man inte räknar de som använder någon av kommande två försvarslinjer som argument för ifrågasättandet.

2) "Sunt förnuft"

När någon använder "sunt förnuft" för att ifrågasätta forskning kan man vara ganska säker på att det inte handlar om sunt förnuft, utan just "sunt förnuft". Det vill säga att man av olika anledningar inte väl överge sina invanda ståndpunkter, men egentligen inte har några bra argument för sin sak.

Sunt förnuft vore ju naturligtvis att tro på den forskning som finns, medan "sunt förnuft" är en tandlös invändning för att fortsätta tro på motsatsen.

3) Anekdotisk bevisföring

"Det är möjligt att forskningen säger att alkohol är skadligt, men min mosters fasters bror blev 100 år trots att han var full jämt" är ett typiskt exempel på anekdotisk bevisföring.

Det är då man lyfter fram killen med nyktra föräldrar som blev alkoholist eller tjejen som började dricka när hon var fjorton, men sedan drack mycket måttligt.

Det är klart att det finns personer som lyckas mot alla odds, men det fortfarande lättare att lyckas om man har goda förutsättningar. Undantaget som bekräftar regeln innebär inte att man ska upphäva regeln, utan tvärtom att regeln är sann. Anekdotisk bevisföring blir därför just bara en anekdot som enbart säger något om just det enskilda fallet. En regel bör bygga på vad vi vet gäller generellt.

Varför?

Varför är det så många föräldrar eller andra vuxna som lägger kraft på att försöka försvara att bjuda barn på alkohol? Det finns naturligtvis ett ekonomiskt intresse som önskar att barn fostras till trogna alkoholkunder, men de som hörs i debatten är oftast helt vanliga föräldrar. Varför denna ovilja att ta till sig forskningen? Varför är det så viktigt att bjuda barn på alkohol?

Det är en svår fråga att svara på. Många känner sig säkert villrådiga och osäkra, eftersom alkoholkulturen ser ut som den gör och barnen kanske själva efterfrågar alkohol. Barn ser hur alkoholen presenteras som en del av vuxenlivet och vill verka mer vuxna. Då är det viktigt att föräldrarna tar sitt vuxen ansvar och vågar sätta ner foten. Inget barn gynnas av en "låt gå"-vuxen eller kompisvuxen och alla barn försöker testa gränser.

Det finns faktiskt andra motiv också. Vissa föräldrar provoceras av barn som väljer bort alkohol, oroas om barnen stannar hemma istället för att gå på fyllefest och som tycker det vore besvärande om deras barn inte vill att det serveras alkohol på studenten. De kan vara både oskyldigt och oreflekterat, men det finns en föreställning om vad som är det "normala".

Barn fostras in i alkoholkulturen för att föräldrarna inte vill sticka ut och för att föräldrarna inte vågar fundera över sitt eget förhållande till alkohol.

Läs också Anna Carlstedts kommentar.

Redan från början var nykterhetsfrågan uppe till diskussion inom Socialdemokraterna och på partiets första kongress 1889 fanns en motion om att partiet borde verka för rusdrycksförbud skriven av Stockholms allmänna grofarbetareförening.

Bland medlemmar fanns således på många håll en samsyn med nykterhetsrörelsen och dubbelorganisering var vanligt. Det socialdemokratiska toppskiktet hade däremot en nykterhetsfientlig inställning. August Palm var den mest utpräglade nykterhetsmotståndaren, men även Hjalmar Branting och Axel Danielsson motsatte sig att partiet skulle uppmärksamma alkoholproblemen.

Axel Danielsson kunde inte vara med på kongressen 1889, eftersom han för tillfället satt fängslad på grund av sitt politiska arbete. Han sägs inför kongressen ha skrivit följande i ett brev till Branting:

"I nykterhetsfrågan är min ståndpunkt denna: Rätt även för politiska fångar att förtära starka drycker."

En fyndig formulering kan tyckas, men bakom denna fanns en mer tragisk verklighet. Det finns få politiska frågor där den egna levnadsmönstret inverkar på ens åsikter så mycket som när det gäller alkohol och detta tycks även ha varit fallet för Axel Danielsson. Danielsson och övriga ledande socialdemokrater var formade av en stark alkoholkultur.

Om bland annat detta handlar en text av Jalmar Furuskog från 1925. Texten syfte är att, med Danielsson som exempel, belysa hur alkoholen skadar människans skaparkraft. Texten framstår till vissa delar som gammalmodig, men har trots allt flera poänger som gör den läsvärd även idag.

Uppsats ur Jalmar Furuskogs bok "Världen är vårt fält":

Den skada som alkoholbruket gör kan icke enbart uppskattas i siffror och procentförhållanden. Det finns betydelsefulla fakta i denna värld som äro oåtkomliga för all statistik. För tillfället skall erinras om ett område, där alkoholen uppenbarligen utövat ett kulturfördärvligt inflytande av stora mått. Det gäller de stora nydanande livsgärningar som utövas av de mest begåvade, av genierna.

Att alkoholbruket principiellt är en fiende till det andliga arbetet, det vet man genom talrika experiment. Men det är givet att dessa icke kunnat omfatta själens högre prestationer. Det blir endast de enklare yttringarna av det mänskliga andelivet som låta mäta och räkna sig i forskarens verkstad. Det högre konstnärliga skapandet, de stora insatserna i kulturens liv bli oåtkomliga för vetenskapens analys.

Hur alkoholbruket hämmat eller eventuellt stegrat det andliga skapandet i dess högre former, därom få vi kunskap endast genom att så noggrant som möjligt undersöka de enskilda fallen. För det mesta äro sådana undersökningar förknippade med mycket stora svårigheter. Men en och annan gång framstår problemet i så enkel och lättfattlig urgestaltning att man icke kan ta miste.

För dagen skola vi bringa i erinring ett av de mest lysande namnen på den svenska politikens himmel, en man vars befriaregäring lyser med oförgänglig glans i vårt lands sociala historia, den socialdemokratiska banbrytaren Axel Danielsson.

Den som någon gång kommit i närmare kontakt med denne man eller med hans verk har icke kunnat undgå att fängslas av den flödande trotsiga rikedomen i hans väsen. Hans levnadsgärning är fylld av en leende vårs outtömliga skaparkraft. Men samtidigt ligger det över hans väg en rad dystra skuggor. De ord som en gång yttrades för att känneteckna skalden Lidner: ”en rik men sönderbrusten harmoni”, äga sin fulla tillämpning även på Axel Danielsson.

Frågar man sig vad det var som vållade brustenheten hos denna rika ande, och vad det alltså var som förorsakade den beklagliga begränsningen i hans levnadsverk, så möter man åtskilliga faktorer – en ungdom i ekonomisk försakelse, ett nervöst betingat tungsinne o. d. – men det är intet tvivel underkastat att alkoholen också har sitt finger med. Den som möjligen ställer sig frågande inför detta påstående, bör läsa den briljanta levnadsteckning över Danielsson som författats av ingen mindre än Bengt Lidforss, Danielssons mångårige och förtrolige vän, och som är införd i det bekanta urvalet av Danielssons skrifter. Lidforss har i sin manliga uppriktighet icke försökt att i skönmålande syfte dölja verkligheten utan framställer saken som den var.

Axel Danielssons far var sågverksarbetare, bosatt först i Värmland, sedan vid Korsnäs utanför Falun. Från denna tid anför Lidforss följande karaktäristiska bild:

”Redan som ung hade han (Danielsson) av fadern och dennes arbetslag varje vecka sänts in till Falun för att köpa brännvin, och vänt hem med de fyllda bleckpluntorna så tunga att han måste vila på vägen och kom för sent, och då blev det ovett så att det förslog; det var tydligt att för dessa barska och kraftfulla män var supen en lika naturlig och nödvändig sak som födan och forsen och solljuset.”

Det är underligt att läsa denna beklämmande skildring från en så sen tid som 1870-talet. Det är tydligt att i de arbetarkretsar där den unge Axel Danielsson växte upp rådde ännu ”den gamla goda tidens” förhållanden i fråga om alkoholen. Han hade för sina ögon en värld där Frödings skildring ännu gällde i oförminskad kraft: ”de tröska oss ut som halm och läska oss sen med sprit”.

Men varför reagerade icke den unge upprorsmannen mot såväl det ena som det andra? Hur kom det sig att den Axel Danielsson som kämpade ett helt livs brinnande kamp mot de ekonomiska orättvisorna, icke samtidigt riktade sitt svärd mot alkoholen? Till någon del kan Lidforss förklara detta:

”I Uppsala utnjöt spriten samma obetingade aktning som vid sågverket; och under Stockholmstiden, vilken undergörande trollkarl var icke en halv punsch och en till, när den avdracks med Atterdag Wermelin på en tobaksblånande lokal, serverad av en brunögd skönhet.”

Hur än miljön skiftar, så följer spriten med! Hos de fattiga utsupna sågverksarbetarna i Värmland och Dalarna, hos studenterna i Uppsala, hos de radikala oppositionsmännen i Stockholm och Malmö, överallt finna vi alkoholtraditionen som en mörk och kall skugga, kvarlevande från ”den gamla goda tiden”.

Med den ensidighet som ofta utmärker snillet kom Axel Danielsson aldrig att ägna nykterhetsfrågan någon mera ingående granskning. Hade han gjort det, så skulle han helt säkert icke ha stannat kvar på den ytterligt enkla och naiva ståndpunkt som han förfäktade. Han anslöt sig nämligen till den uppfattningen att nykterhetsfrågan helt enkelt löses genom en socialistisk samhällsomdaning. Bengt Lidforss, som själv långtifrån var någon nykterist, nödgas dock erkänna att Danielssons ståndpunkt till nykterhetsrörelsen var antikverad. I samband därmed yttrar Lidforss några ord som det vore skäl i att än en gång draga fram till den svenska arbetarklassens begrundan:

”Ingen förnuftig människa kan tro att absolutismen är i stånd att på egen hand bli det lidande proletariatets förlossare, men å andra sidan är det tydligt, att ett nyktert folk, som ser verkligheten rakt i vitögat, har betydligt större chanser att förbättra sin ställning än ett proletariat, som bedövar sina lidanden med alkohol.”

Alkoholvanan blev till slut ödesdiger för Axel Danielsson. När den vitala kraften började svika och tungsinnet bröt fram ur hans inre, då spelade alkoholen för honom samma roll som kloroformen för den sjuke på operationsbordet, för att ännu en gång citera Lidforss.

”För en man i Danielssons dåvarande situation finns det emellertid endast två alternativ: antingen bryter alkoholen sakta men säkert ner vad som ännu finns kvar av livskraft, eller också kommer det en dag då spriten mister son smärtstillande förmåga, så att vinet ej har större inverkan på själens kval än vatten hällt på gåsen.”

Ligger det inte i dessa Bengt Lidforss ord i själva verket en skarp och genial dom över alkoholens hela välde. Sådan är vingudens berömda gåva till människorna: antingen bryter hon ner dem eller också förlorar hon all sin smärtstillande verkan!

Axel Danielssons rika och banbrytande men alltför tidigt slocknade levnad är i själva verket en fruktansvärd anklagelse mot alkoholen. Utan alkoholbruk skulle hans liv ha blivit längre, lyckligare och rikare på stolta bragder. En svensk, som i sina geniala landsmäns livsgärningar ser sin nationella kulturs värdefullaste tillgång, har här anledning att döma alkoholen mycket hårt. Den har härjat och bränt i en av den svenska odlingens ädlaste örtagårdar. Och på samma sätt ska den fortsätta härja och bränna, den ska dämpa snillets skaparkraft, den ska hejda människoanden i dess triumftåg mot solen – ända till dess att folket i en hjältemodig kraftansträngning gör sig för alltid fritt från den store kulturfördärvaren.

Låna eld.

Deltagarna sitta på skilda platser utefter rummets väggar eller i en stor sal i en ring mitt på golvet.

En är utan plats.

Med en käpp i handen går han till var och en och säger: "Får jag låna eld?"

"Gå till nästa granne"! svarar denna.

Så snart gossen på golvet vänder ryggen till, passa de lekande på och byta plats med varann.

Vid sådana platsbyten gäller det för den, som lånar eld, att hastigt sätta sig på en tom stol och kasta ifrån sig sin käpp.

Den som då blir utan stol, får taga upp käppen och i sin tur vandra omkring och låna eld.