I veckan har vi haft vårt sista seminarium och det innebär att vi nu ska börja att läsa familjerätt, vilket ska bli väldigt intressant. Den mest uppmärksammade och omdebatterade familjerättsliga just nu är förstås könsneutrala äktenskap. Idag är emellertid frågan inte direkt om, utan snarare när och hur vi kommer att få könsneutrala äktenskap.
Samtliga riksdagspartier förutom Kristdemokraterna är idag för en könsneutral lagstiftning och om inte enighet inom regeringen uppnås kommer det säkerligen gå att skapa en majoritet med enskilda borgerliga riksdagsledamöter och oppositionen, något som regeringen inklusive Kristdemokraterna naturligtvis är medvetna om.
Det senaste förslaget som rapporterades om häromveckan innebär att i en ny könsneutral lagstiftning byta ut begreppet "äktenskap" mot det mindre laddade och mer neutrala "giftermål". Det kan tyckas som en bra kompromiss, men för egen del tycker jag snarare att det är larvigt. I praktiken blir ju det ju ingen skillnad ur rättslig synpunkt. En viktig skillnad är dock den att man "slänger ett köttben" till alla de som motarbetar homosexuella och som med ordets hjälp kan prata om tiden då det fanns "riktiga äktenskap". Onödigt och poänglöst.
En annan debatt som tagit fart handlar om något betydligt intressantare, nämligen varför myndighetsutövning överhuvudtaget ska utföras av trossamfund. Det nuvarande förslaget innebär att kyrkor och andra trossamfund får behålla vigselrätten och det blir upp till varje vigselrättare att avgöra om han eller hon vill viga par av samma kön. En sådan lösning innebär att många av dagens diskrimineringsproblem kvarstår.
Såväl "extrema" Pingströrelsen (och flera andra samfund) som RFSU är överens om att ett civilrättsligt äktenskap administrerat av staten är en bättre lösning, som bättre förhindrar diskriminerade myndighetsövning och upprätthåller religionsfriheten.
Jag tycker slutsatsen känns rimlig ur en religiös synvinkel, för det kan väl knappast vara lagstiftningen eller vigselrätten i juridisk mening som gud bryr sig om, utan själva cermonin där två människor, inför gud, lovar att leva tillsammans.
Svenska kyrkan är emellertid inte ett dugg intresserade av att lämna ifrån sig vigselrätten och man kan ju undra varför åsikten skiljer sig jämfört med flera frikyrkors. Det borde ju rimligen inte handla om teologiska hänsyn, om man nu inte tror att det gud intresserar sig för är lagstiftningen i sig.
Jag tror snarare att det handlar om att Svenska kyrkan fortfarande lever med en självbild som statskyrka och att myndighetsutövningen innebär makt och ses som viktig för att bevara kyrkans ställning.
Det är mindre intressant för frikyrkor som pingskyrkan, där människor alltid valt att gifta sig i just en pingstkyrka på grund av övertygelse och med största sannolikhet kommer att välja en religiös cermoni i pingstkyrkan även i fortsättningen. Svenska kyrkan har däremot många "slentrianvigslar", med människor som väljer kyrkorummet för sin vigsel till stor del av estetiska skäl, av praktiska skäl eller för att det är tradition.
Rädslan hos Svenska kyrkan är att det ska bli mindre "självklart" med bröllop i kyrkan om vigselrätten går förlorad. Möjligen är rädslan befogad, men frågan är varför det är så viktigt att behålla dessa viglsar och hur gud ser på det?
En invändning mot borttagande av vigselrätten för trossamfunden skulle väl vara att de kan fortsätta att diskriminera homosexuella, men de kan de faktiskt i religionsfrihetens namn oavsett vilken väg vi väljer. Och även om vi skulle kunna tvinga samfunden att viga samkönade par så kan vi aldrig lagstifta bort att det är jobbigt att vara öppet homosexuell inom t.ex. Pingstkyrkan. Däremot kommer dessbättre samhällsutvecklingen leda till att de som diskriminerar homosexuella blir allt färre.
