Kampanjen har mött en hel del kritik. Jag är själv skeptisk till en del vi har sett idag, men eftersom kampanjen ska pågå åtminstone ett år tycker jag en del saker är svåra att ta ställning till nu.

Jag ska fokusera på den feministiska kritiken som går ut på att kampanjen reproducerar stereotypa könsroller. Jag upplever den dock, med förbehåll för att jag bara kan bedöma det lilla som jag har sett, som lite missriktad.

Det är väldigt olyckligt om kampanjen tolkas som en förstärkning av rådande stereotypa normer och eftersom det uppenbarligen sker har kampanjmakarna en del att fundera kring. Jag tolkar den emellertid tid inte så. Jag tänker mig att kampanjen lyfter upp flera normer och kritiserar hur de fungerar samt hur de samspelar.

Låt mig ta ett exempel:
I en seriestripp sms:ar Ökenråttan att hon är kåt. Sms:et går dock till hennes chef och det blir pinsamt.

Tolkning:
Dagens könsroller begränsar kvinnor när det gäller att ta initiativ till sex. Alkoholen används som en flyktväg ut ur stereotypa könsroller för under alkoholpåverkan accepterar samhället att vi (inom givna ramar) tänjer på våra könsroller. När alkohol blir en förutsättning för att göra saker "utanför normen" är det dock väldigt lätt att det blir fel på olika sätt.

Jag är för egen del övertygad om att olika normer måste bekämpas i ett sammanhang. Därför är det väldigt tråkigt om IOGT-NTO:s kampanj kommer stärka begränsande normer. Extra tråkigt är det eftersom som jag vet att det finns så många normkritiska och smarta människor inom just IOGT-NTO-rörelsen.

Ber om ursäkt för att denna text är snabbt ihopslängd på mobilen och därför kanske otydlig i någon del. Men jag kände verkligen behov att skriva.

Jag har valt ut den del som handlar om förtryck i allmänhet och den del som handlar om den enskilde missbrukarens roll eftersom dessa är de mest intressanta. De andra delarna känns också mer daterade. De avsnitt som inte är med rör drogbrukets orsaker och handlar om "Marknadsekonomi för droger", "Kultur – ideologi – moral", "Tillgångens betydelse" och "Den sociala kontrollen", vilket kan vara intressant att veta för att förstå vad texten om den enskilde missbrukaren ibland syftar tillbaka på.

Varför finns det ett drogproblem?

På frågan varför det finns ett drogproblem i samhället svarar många att det har det alltid funnits. En vanlig metod i drogliberala kretsar är just att dra fram så antika exempel som möjligt. Särskilt vanligt är en glorifiering av drogernas ställning i andra kulturer, bland folk och kulturer i Indien, bland indianerna i Nordamerika och Sydamerika osv. Syftet med en sådan historisk relativism är att göra drogproblemet till en naturlag, till något som är knutet till "människans natur".

Sådana lösa spekulationer måste avvisas till förmån för analyser som sätter in bruket av droger i sitt historiska och politiska sammanhang. Det är först då vi kan komma fram till en riktig taktik och strategi för kampen mot droger. En kamp som har den "mänskliga naturen" som motståndare är ju dömd att misslyckas.

Den mest grundläggande förutsättningen för drogernas utbredning är förtrycket i samhället. Det är ytterst de ekonomiska, politiska och sociala ojämlikheterna i samhället som lägger förhållandena till rätta för flykten till droger.

Det mest i ögonfallande, när man försöker skaffa sig en helhetsbild av drogernas historia och utbredning i olika samhällen, är just hur förtryck och droger ständigt går hand i hand: Från den engelska kolonialismens förtryck av Kina och den internationella opiumhandeln på 1700- och 1800-talen över USA-imperialismens härjningar och inblandning i den internationella heroinhanteringen på 1950- och 60-talen till dagens militär- och fascistregimers produktion av och handel med knark. Från de härskandes neddrogning av folket med cannabis i Indien på 1700-talet över gin-flödet i England under mitten av 1700-talet och neddrogning av de utsugna arbetarna, särskilt de sämst lottade irländska immigranterna, med alkohol under industrialismens barndom i England och utbetalningen av en del av lönen i form av alkohol under motsvarande period i Sverige till vodkaförtrycket i dagens Polen.

Ockupanter, kolonialister, imperialister och inhemska förtryckare har ständigt stött och profiterat på droghanteringen. Därvidlag finns det ingen avgörande skillnad mellan narkotika och alkohol. Att reducera dessa sammanhang till en "gin-epidemi" i England på 1700-talets mitt, till en "opiumepidemi" i Kina på 1800-talet eller till en "vodkaepidemi" i dagens Polen är att avleda uppmärksamheten från de mest grundläggande orsakerna till missbrukets utbredning. Det är att avpolitisera drogfrågan.

Detta betyder inte att man skall sitta med armarna i kors och vänta på att drogfrågan löser sig av sig självt när vi får en annan typ av samhälle. Det betyder inte att vi kan rycka på axlarna åt drogbruket, därför att "det är hela jävla systemet det är fel på". Det vore ju att inte ta konsekvenserna av vår grundläggande syn på droger. För om vi anser att drogernas främsta uppgift är att hindra folk från att genomföra nödvändiga förändringar, så måste vi ju slå – och slå hårt – mot sådana hinder. Drogerna gör att människor inte förändrar verkligheten, utan bara sin upplevelse av den.

Inte heller handlar det om någon klar uppdelning mellan "vi och dom (som har drogproblem)". Vi lever alla i samma verklighet. Vi är också utsatta för drogkultur och drogpropaganda. Vi är också präglade av livsmönster och umgängesformer som är intimt förknippade med droger. Drogerna och drogkulturen är alltså i sig ett förtryck och ett hot, som inte automatiskt undanröjs genom facklig kamp, antiimperialistiskt arbete eller studier av marxismens klassiker eller var man nu hämtar näring åt sitt politiska engagemang. Drogfrågan är en säregen fråga, som kräver en särskild analys och en särskild strategi.

Tydliga exempel på hur förtrycket i ett land står i direkt förhållande till drogbruket finns t ex i Latinamerika, där kokablad delas ut till arbetarna, men givetvis finns det också en rad exempel att hämta ur den svenska arbetarklassens historia och genom att studera alkoholens roll i denna historia.

Men det finns också vantolkningar av dessa analyser. Ett mekaniskt sätt att se på förhållandet mellan förtryck och missbruk framställer individens förtryck under drogerna som ett oföränderligt förhållande, som något av en naturlag som inte går att rubba om man inte vänder upp och ned på hela det politiska systemet först. Sådan betraktelsesätt ligger naturligtvis fjärran från en positiv syn på människan, kollektivets och individens förmåga att ändra sina villkor – inte bara på sikt, utan också genom kamp här och nu. Den mekaniska synen på förhållandet mellan förtryck och missbruk leder till handlingsförlamning i den drogpolitiska kampen och kan även resultera i en accepterande hållning till missbruk – såväl individuellt som i samhälleligt perspektiv.

Att det inte råder något enkelt, mekaniskt, samband mellan förtryck och bruk av droger kan man se genom att granska exemplen ovan lite närmre. Det går nämligen även att finna exempel på nationer som är utsatta för ett extremt förtryck, men när drogproblemet ändå är av mycket ringa betydelse, t ex bland palestinierna. Där finns det starka sociala, politiska, religiösa och ekonomiska faktorer som påverkar drogsituationen. Följaktligen måste man även studera sådana faktorer.

(…)

Den enskilda missbrukaren

Ekonomi, kultur-ideologi-moral, tillgången och den sociala kontrollen förklarar varför drogförtrycket i ett samhälle sprider sig. Vi har med andra ord talat om drogerna i ett samhälleligt perspektiv.

Detta får man inte blanda samman med det individuella perspektivet. Vill man förstå varför en enskild individ blir missbrukare räcker det inte med att dra fram allmänna samhälleliga förhållanden som lägger förhållandens till rätta för missbruk. Detta är i och för sig det mest grundläggande, men stoppar man där kan resonemanget fungera som en ursäkt för att börja knarka. Det kan leda fram till väl mekaniska sätt att se på orsakerna till varför just han eller hon börjar knarka. Det kan bli ett sätt att frånta individen allt ansvar för sitt handlande och i värsta fall också från erkänna henne förmågan att bryta sitt drogberoende. Man kan ju faktiskt lägga av och få andra att lägga av utan att man först måste ha ändrat på alla de förhållanden som beskrivits tidigare. Däremot är det viktigt att se att drogfrågan i stort inte kan få någon slutgiltig lösning förrän dessa grundläggande förhållanden drastiskt har förändrats.

Man talar helt enkelt om olika nivåer när man talar om drogerna i samhället och när man talar om varför en enskild människa blir knarkare.

Därför kan man inte heller resonera omvänt. Man kan inte förklara drogproblemen i samhället utifrån den enskilde knarkarens bruk av droger, utifrån knarkarens drogberoende eller något liknande. Det blir ungefär som att förklara andra världskriget utifrån Hitlers maktbegär, det tyska folkets allmänna uselhet, att "kriget börjar i människans inre" eller något ditåt. Det grundläggande var naturligtvis att de mäktigaste krafterna i det tyska samhället stödde nazismens framväxt och att dessa krafter strävade efter nya marknader. Det är det grundläggande i förklaringen. På det individuella planet kan man naturligtvis ändå tala om att de som inte gjorde uppror mot nazismen förvandlades till redskap och till medlöpare. Det är ett ansvar som man aldrig kan slingra sig undan.

Kampen mot drogerna kan inte enbart rikta sig mot de grundläggande faktorerna som lägger förhållandena till rätta för missbruk. Drogpolitiska organisationer, folkliga massorganisationer och andra organisationer som arbetar för att mobilisera folk till att arbeta för bättre livsförhållanden måste givetvis även angripa den enskildes missbruk och förhindra att grannen, kamraten, arbetskompisen osv inte förvandlas till ett offer och till ett redskap i droghanteringen.

Visst är det en väsentlig skillnad mellan att använda illegala droger, att t ex handla och inneha hasch, och att använda alkohol. Men när det gäller den enskilde haschrökarens och den enskilde alkoholkonsumentens ursäkter för sitt bruk av droger, så är dessa ofta likartade. Det finns för båda grupperna en hel arsenal av ursäkter, allt från de stora filosofiska och politiska överbyggnaderna till det individualistiska  evangeliets grundparoller: "det är min ensak" och "varför skall jag behöva lida för att andra inte kan hålla måttan". Visst tjänar man sjaskiga herrar och profitörer genom att understödja haschkommersen, men även alkoholbruket understödjer ekonomiska och politiska intressen som profiterar på flyktbehov som skapas i ett samhälle byggt på förtryck. Har man insett att "det är hela jävla systemet det är fel på", så har man därför egentligen ryckt undan grunden för varje form av försvar för alkoholen – vare sig det rör sig om det måttliga eller omåttliga bruket.

Det är varken heroinisten, haschrökaren, alkoholisten eller myssuparen som är ansvarig för drogsituationen i samhället. Missbrukaren kan utan vidare ersättas med en ny. Det är förtryckarna, profitörerna, de som bestämmer över våra levnadsvillkor, de som reglerar tillgången på droger, som formar kulturen och kontrollerar massmedia, som marknadsför drogerna och den drogfixerade livsstilen som är de "oersättliga länkarna i drogkedjan".

Sedan hör det givetvis till saken att de hårdaste och mest effektiva slagen mot de olika länkarna i den kedjan riktar en nykter motståndare.

VÄGRA DROGER – DROGER PASSIVISERAR!

Detta är ett samband som inte känns särskilt förvånande och intressant att detta har blivit belagt i en studie. Det konstiga i sammanhanget är hur media väljer att vinkla nyheten. Kanske är det inte så konstigt eftersom media älskar att framställa alkohol positivt, men medias rapportering missar helt det intressanta i studien.

Det finns sedan tidigare studier som visar att folk som inte dricker alkohol har sämre hälsa än de som dricker alkohol. Vissa hävdar att detta beror på att alkohol i sig har positiva hälsoeffekter, men den norska studien visar att det troligen snarare beror på att en del som avstår från alkohol också har sociala problem. Sociala problem som t.ex. ensamhet vet vi sedan tidigare leder till högre dödlighet.

Det studien inte visar är att avhållsamhet från alkohol leder till sociala problem. Studien svarar inte på den frågan. Det kan lika gärna vara så att ensamhet leder till lägre alkoholkonsumtion. Det kanske till och med är en rimligare hypotes? Den som har ett mindre umgänge har antagligen färre tillfällen att dricka alkohol.

Värt att notera är dessutom att det inte finns något samband alls mellan sociala problem och organiserade nykterister. Det är däremot belagt i tidigare studier att organiserade nykterister har bättre hälsa än de som dricker alkohol.

Sammanfattning:
Alkoholkonsumtion leder till ohälsa.
Ensamhet leder till ohälsa.
Engagemang i nykterhetsorganisation är positivt för hälsan.

1. Studiens definition av unga som inte dricker alkohol är lite märklig. I studien kategoriseras de svarat ingen gång på frågan "Hvor mange ganger har du, i løpet av de fire siste uker, drukket mer enn et par slurker alkohol?" som "alkoholavholdende"

Detta är naturligtvis fantastiskt bra. Jag tror att varje ställningstagande gör skillnad och att varje barnaktivitet gör skillnad för de barn som ges möjlighet att delta. Vad som ytterligare är intressant och bra är det offentliga samtalet om alkoholens roll. I detta sammanhang tycker jag att Vit Jul verkligen varit lyckat. Jag vet inte om det har gjorts någon undersökning om detta, men i alla fall jag upplever att diskussionen om alkoholkonsumtion under julen ser annorlunda ut än för 6 år sedan. Naturligtvis gör 250 pressklipp skillnad, men jag upplever att även andra än IOGT-NTO belyser frågan. Vit Jul har satt alkoholkonsumtion under julen på agendan.

Vit Jul är en kampanj med ett positivt budskap som få kan uppröras över. Upprördheten tycker jag emellertid också hörs högre idag än för några år sedan. Det finns offentliga personer som "tar avstånd" från Vit Jul. Det är faktiskt också ett positivt tecken. Bara det faktum att dessa måste förhålla sig till Vit Jul visar att kampanjen blivit en fråga på dagordningen.

Hur kan vi ta detta vidare? Ett personligt ställningstagande är bra och gör skillnad, men minskad alkoholkonsumtion är inte inte bra bara under julen utan alla dagar på året. Och traditionell alkoholpolitik för begränsad alkoholkonsumtion har alltjämt en viktig roll. Detta bör vi belysa ännu bättre.

Att ifrågasätta alkoholens roll i umgänget mellan vuxna är tabubelagt. Julöl, julsnaps och alkoglögg har sin självklara plats i många julfiranden, trots att det kanske finns barn med som upplever alkoholdrickandet negativt. Traditioner är svåra att förändra, men om vi anser att barnen ska få stå i centrum och må bra under julen så måste vi försöka skapa nya traditioner. Vi kan bara börja med oss själva.

Jag tänker vara en nykter och närvarande vuxen under julen och jag hoppas att du vill vara det också. Att ta ställning för nykterhet innebär dessutom att andra, som kanske verkligen behöver det, reflekterar över sin alkoholkonsumtion, dricker mindre alkohol eller väljer att också vara nyktra.

Ta därför sista chansen att ta ställning för en vit jul på www.vitjul.se

Om du känner att du vill göra samma skillnad året runt – bli medlem i IOGT-NTO på www.iogt.se Nykterhet gör skillnad, under julen och året runt.

God jul!

På förmiddagen föreläste Ola Segnestam Larsson från Ersta Sköndal högskola om ideologibegreppet och ideologiutvecklingen inom IOGT-NTO. Vad är ideologi? Vad kan det vara bra för? När är det negativt? Och hur ser vi på ideologi i samhället idag? Det är exempel på några frågor som togs upp under den mer allmänna delen. Därefter blev det mer om ideologibegreppet inom IOGT-NTO, som började användas aktivt först under 1970-talet, och lite diskussion om vad IOGT-NTO-rörelsens ideologi är och hur vi använder den.

Eftermiddagen ägnades åt en konkret diskussion om det förslag till nya grundsatser som Riksstyrelsen presenterat. Diskussionen blev bra, trots att jag fick migrän och kanske inte var på topp som diskussionsledare. Nedan försöker jag återge några av de synpunkter som framfördes.

Allmänt om förslaget och struktur
Gruppen var enig om att förslaget allmänt var bra och mer lättillgängligt än de nuvarande grundsatserna. Förslaget är lättare att läsa och få en översikt. Angående vad som saknas i förslaget nämndes social verksamhet, miljö och icke-våld, men vi enades nog senare om att detta är saker som inte behöver förtydligas mer just i våra grundsatser.

Inledningsstycket
Gruppen ansåg att bisatsen "utan åtskillnad av något slag" känns överflödig när alla människors lika värde och rättigheter redan poängterats och den passar inte riktigt in i texten. Om ordet individer är rätt i sammanhanget diskuterades också. För egen del tycker jag att det låter ganska kallt och byråkratiskt.

Demokrati-stycket
Bra. Inga särskilda kommentarer om detta.

Solidaritet-stycket
Solidaritet är ett ett begrepp som är svårt att beskriva på ett lättillgängligt sätt. Förslaget lyckas dock få in väldigt många aspekter i en kort text. Speciellt bra att ett internationellt perspektiv lyfts fram. Att begreppet "personlig utveckling" återkommer kan kännas som en upprepning. Några är tveksamma till ordet solidaritet överhuvudtaget – vilka signaler sänder det? Är det något som kan tilltala alla oavsett politisk åskådning? Är det viktigt att vi tilltalar alla? Vi lyckades dock komma på något annat passande ord.

Nykterhet-stycket
Detta stycke ledde till mest diskussion, men den gled också över till att handla mycket om lättöl, alkoholfritt vin eller öl och liknande. Intressanta diskussioner om hur vi bör förhålla oss till alkoholkulturen, men kanske inte direkt relevant för texten. Någon menade dock att vi inte kan säga att vi väljer att liv fritt från alkohol när vi tillåter t.ex. lättöl. Sista meningen blev starkt kritiserad. Alkoholnormen är ett bra ord att använda och känns rätt i tiden, men uttrycket "att minska konsumtionen" känns väldigt lam. Ett svagt uttryck som inte hör hemma i rörelsens grundsatser. Jag slog ett slag för den tidigare formuleringen "tränga tillbaka bruket", men övriga i gruppen tyckte den formuleringen var för mossig.¹ Vi lyckades tyvärr inte enas om någon annan bra formulering.

Sammanfattningsvis var det en bra och intressant dag med mycket diskussion.

1. Själv håller jag dock fast vid att den formuleringen är bättre än "att minska konsumtionen

Valfrihetens effekter

Förespråkarna för fritt skolval har främst lyft fram två effekter som valfrihetens fördelar. Den första handlar om att ökad konkurrens om elever leder till ökad kvalitet i skolan och den andra handlar om att möjligheten att välja ska minska segregationen.

Ökad kvalitet?

Det fria skolvalet har funnits i Sverige under 20 år. Under denna period har vi sett hur svenska skolelevers resultat försämrats. Det kan ha flera olika orsaker, men den som hävdar att det fria skolvalet ökat kvaliteten i svensk skola har mycket att bevisa. Erfarenheterna talar snarare för att motsatt förhållande gäller.

Minskad segregation?

Även på denna punkt har förespråkarna uppenbart fel. Den forskning som finns på området visar tvärtom att segregationen har ökat. Det är de elever som har mest resursstarka och engagerade föräldrar som väljer, medan de elever med mindre välbärgade föräldrar oftast går i den närmaste skolan.

Valfrihetsreformerna tycks inte ha haft positiva effekter på svensk skola, men kanske finns det ändå skäl för valfriheten? Det leder oss in på frågan om valfrihetens värde i sig.

Valfrihetens värde i sig

Vissa menar, ofta överbevisade vad gäller valfrihetens effekter, att valfriheten har ett värde i sig. Det måste dock ställas mot principen om en likvärdig skola för alla. Likvärdighet och valfrihet är två mål som drar åt olika håll eftersom behovet av valfrihet ökar ju större skillnad det är på alternativen – och tvärtom.

Möjlighet att välja alternativ pedagogik eller alternativ filosofi?

Många lyfter fram intresset att välja skola efter vilken pedagogik som passar en bäst eller efter en viss världsåskådning. Föräldrarnas kompetens att bedöma vilken pedagogik som passar deras barn bäst kan dock diskuteras – någon kanske dristar sig till att tänka att pedagogiska experter, t.ex. lärare, bör bedöma detta.¹ Att låta föräldrarna välja skola åt barnet efter sin egen världsåskådning är inte heller oproblematiskt. I värsta fall är det skolor som avskärmar eleverna från information som föräldrarna ogillar. Vi är nog många som hellre ser skolan som en plats där elever med olika bakgrund, religion, filosofi, etc. kan mötas.

Det starkaste argumentet mot "alternativ-tanken" är väl emellertid att den har väldigt lite med verkligheten att göra. Den stora majoriteten av friskolor är inte föräldrakooperativ eller center för alternativ pedagogik, utan stora vinstdrivande koncerner med många skolor. Marknadsföringen är det som skiljer, inte pedagogiskt innehåll. 

Möjligheten att välja en bättre skola?

Om vi på allvar lyfter fram värdet av att välja en bättre skola innebär det att vi samtidigt accepterar att vissa skolor är sämre. Och att engagerade (och i praktiken resursstarka) föräldrar ska kunna välja bort dem. Det innebär att vi förkastar tanken på en likvärdig skola för alla där barn med olika bakgrund kan mötas. Det kan vi förstås göra, men inte om vi ser ett värde i denna tanke.

Slutsats

Det fria skolvalet tycks inte ha haft gynnsamma effekter på svensk skola såvitt gäller kvalitet eller integration. Valfrihetens egenvärde är svårt att försvara utan att samtidigt förespråka segregation och en mindre likvärdig utbildning.

Lästips:

Skolvalet används för att undvika underprivilegierade 

1. I en konkurrensutsatt skola tenderar lärare och rektorer att förespråka sin egen skola. Skolorna har ett kunskapsövertag gentemot "kunderna"

Nedanstående lek kan vid ett första försök att förklara reglerna framstå som förvirrande och målet är oklart, men det "tokroliga" är alltså att man får ett botemedel som inte passar till en sjukdom! Utöver detta kan vi konstatera att SGU:arna för i tiden tycks ha haft en väldigt bred definition av vad sjukdom är och en okonventionell syn på botemedel.

Sjukdomar och botemedel.

Alla deltagarena sitta runt rummet i stor ring. Var och en viskar till sin högra granne en sjukdom (huvudvärk, dåligt humör, liktorn på högra lilltån, kärlekskrank, svartsjuk o. s. v.) Denne viskar tillbaka ett botemedel (lägg på ett kallt omslag, gå en månskenstur tillsammans med – -, sluta upp med det myckna kaffedrickandet o. s. v.)

Sedan alla fått såväl sjukdom som botemedel, börjar leken.

För att få till stora överraskningar bör den ej gå i någon viss ordning, utan den, som är sjuk, får ta botemedel från vem som helst i sällskapet.

T. ex. Anna B.: "Om jag skulle få ont av svartsjuka, vad skulle jag då göra, Per?"

Per avger då det råd han fått t. ex. "Ta' in två teskedar ricinolja!"

Leken fortgår till dess alla fått botemedel för sin sjukdom.

Fria på  narri.

Lika många gossar och flickor samt en dörrvakt. Gossarne i ett rum, flickorna i ett annat, dörren mellan de båda rummen stängd.

Flickorna komma överens om, vilken av gossarne var och en skall få till make.

Gossarne komma in en och en i sänder för att fria.

Gossen går fram och bugar sig för en flicka. Är det då den rätta flickan, niger hon och bjuder honom att taga plats bredvid sig.

I motsatt fall gör hon en avvärjande rörelse med händerna, och han får gå ut igen.

Leken fortsättes till dess alla gossarna fått var sin rätta maka. Stundom ombytas rollerna och det blir skottårsfrieri d. v. s. flickorna komma in och fria.

 

Leken kan även försiggå så att, sedan flickorna bestämt, vilken gosse var och en skall ha, komma alla gossarna in på en gång och sätta sig var och en bredvid sin flicka.

Den som kommit på rätt plats, får stanna kvar, under det att alla de andra får gå ut igen och ånyo försöka sin lycka.

Sitta på understol.

En av sällskapet sitter på "understolen" mitt i rummet, och har liknat sig vid "En gammal hatt, en ros – en tupp" eller något dylikt.

En person går omkring bland de närvarande och insamlar tyst och stilla "undren" d. v. s. vad var och en tänker eller undrar om den, som sitter på understol.

Då allt är färdigt går han fram till den som sitter på understolen och säger: "Somliga undrar så och somliga undrar så men en undran går över alla andra".

Han redogör så för vad de närvarande undrat, utan att nämna namn naturligtvis.

Den, som sitter på understol, nämner vilken undran han tycker minst om, och dess upphovsman får nu sitta på understol och den, som suttit på understol, får gå omkring och uppsamla undren.