Lästips
Dalademokraten har idag en bra ledare om Miljöpartiets förslag angående a-kassan, sjukförsäkringen och försörjningsstödet. Läs den här!
Dalademokraten har idag en bra ledare om Miljöpartiets förslag angående a-kassan, sjukförsäkringen och försörjningsstödet. Läs den här!
Om man ska tro mediadebatten och en del kommentarer i bloggosfären är det närmast en folksjukdom att folk hävdar att de blivit kränkta, trots att det egentligen inte har blivit det. Jag tycker för min del att det verkar vanligare med folk som klagar över att folk klagar över att de blivit kränkta än med folk som faktiskt klagar över att de blivit kränkta… (Hängde ni med på den kullerbyttan?)
Debatten tog fart (igen) i samband med Maciej Zarembas artikelserie i DN förra veckan: Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jaktscener från Lärarhögskolan. Zaremba skriver om fall på Lärarhögskolan i Sthlm där enstaka individer hävdat att de blivit kränkta trots att de egentligen inte blivit det.
De fall som Zaremba skriver om verkar vara exempel på där det gått fel och självklart kan man tänka sig att det händer att människor utnyttjar regler, men är detta verkligen en representativ bild av hur det ser ut? Och är detta verkligen huvudproblemet? Huvudproblemet är förstås att människor diskrimineras och kränks i ordets verkliga mening och det som Zaremba beskriver är endast olyckliga konsekvenser av vissa åtgärder för att minska diskriminering.
Men åter till den verklighetsbild som beskrivs. Går folk i vårt land i allmänhet bara runt och väntar på att få kalla sig kränkta? Daltas det för mycket? En ledare av Widar Andersson i Folkbladet får tjäna som exempel på hur debatten om hur lättkränkta och mesiga vi uppenbarligen skulle ha blivit kan se ut. Widar Andersson skriver:
"Var och en av oss bör skåda in i vårt inre; granska vårt eget beteende. Hur ofta säger vi "jag är kränkt" när vi i själva verket borde ha sagt någonting som: "Jag är lat", "jag har fuskat", "jag har inte gjort läxan" eller "jag är avundsjuk"?"
Låt oss för en ögonblick följa Widars uppmaning. Brukar vi kalla oss kränkta för att vi egentligen är lata, har fuskat, inte gjort läxan eller är avundsjuka? Jag brukar inte göra det. Och jag tror att jag i det här fallet, till skillnad från vad Widar tycks tro, är ganska representativ.
Vad är då poängen med att utmåla oss alla som lättkränkta? Det finns grupper i vårt samhälle som under lång tid historiskt och systematiskt diskriminerats och kränkts av majoriteten. Genom att sprida en bild om "lättkränktheten" möjliggörs ett förtäckt försvar av diskrimineringsproblem. Den som verkligen blir kränkt kan klappas på huvudet och uppmanas att skärpa sig. Med hjälp av ett litet, men uppförstorat följdproblem kan man skymma den verkliga problematiken!
Mer läsning:
Josefin Brink
Åsa Linderborg
Varför kan inte Arla göra vettiga mjölkpaket och varför kräver inte konsumenter detta? Skånemejeriers (och flera andra mejeriers) mjölkpaket borde var det enda tillåtna. De är enklare att öppna, går att försluta så att den inte tar smak av andra saker i kylen och framförallt spiller man inte när man ska hälla upp mjölk!
Vad finns det för fördelar med de fula fyrkantiga mjölkpaketen förutom att de är lättare för Arla att stapla och transportera?
Ystads allehanda skrev i fredags en artikel om Starshine, nöjespalatset vid Österportstorg som tidigare var Folkets hus. Huset byggdes redan 1885 som ett av Sveriges första Folkets hus och 100 år senare sålde arbetarkommunen huset för en spottstyver (880 000 kr). Jag minns av naturliga skäl inget av tiden då arbetarrörelsen huserade där, men har en hel del minnen från Starshine-tiden.
Jag kan inte påstå att jag varit ute i Ystad särskilt mycket (Ystads uteliv är ingen höjdare direkt), men genom åren har jag förstås varit på Starshine ett antal gånger och har en del minnen. Inte minst var jag där på kvällen efter min student och i mörkret såg jag kanske några gymnasiebekanta för sista gången.
Annars handlar mina största minnen från Starshine om när jag själv var medarrangör till två eller kanske tre arrangemang där. Ena gången uppträdde rapparen Ayo och en annan gång tjejduon Shebang. Det kändes stort och tufft att vara ansvarig. Och att få skaka hand med Ayo under soundcheck var naturligtvis häftigt.
Tiderna förändras emellertid och som jag förstår det hade folket dragit vidare till andra nöjesställen. Förra året köpte kommunen byggnaden för att undgå att Bandidos köpte den och nu ska det bli bostäder där istället. Ystadbostäder överväger att riva huset och bygga nytt istället. Jag tycker inte Starshine är särskilt vackert, men att riva det låter dumt och ett nytt femvåningshus där kommer inte att passa in. Restaurera och fräscha upp fasaden istället!
Svänger det inte lite väl mycket om Miljöpartiet? Nu har man ändrat sig i ytterligare en fråga som jag uppfattat som central eller åtminstone en logisk följd av centrala idéer. Handlar det om att bli ett mer ”regeringsdugligt” parti eller handlar det om något annat? (Frågan om förstatligande av a-kassan förenklar nog visserligen inte ett framtida samarbete med S och är kanske heller ingen förändring av partiets politik, men jag syftar på att nedtonandet av medborgarlönen och en del andra åsikter som förändrats)
Föredetta språröret Birger Schlaug bloggar intressanta tankar om ”medborgarlön”. Det är visserligen ofta som jag inte håller med Schlaug i sak, men han får ofta till läsvärda och intressanta texter, så även denna gång!
Vad finns det då att säga om sakfrågorna i Miljöpartiets förslag?
När det gäller medborgarlönen så är det naturligtvis en flummig och ganska orealistisk idé, men det är trots allt en ganska sympatisk utopi att människor inte ska värderas i första hand efter hur de presterar.
Frågan om en gemensam myndighet för att hantera såväl a-kassa, sjukförsäkring och försörjningstöd är lika intressant som den är svår. En sådan förändring skulle innebära en effektivisering av systemen och göra det lättare att upptäcka fusk. Det finns också väldigt bra inslag i förslaget som att slopa kravet på 12 månaders medlemsskap i a-kassan och även studenter kan omfattas. Studenters trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet är idag i princip obefintlig och det är naturligtvis katastrofalt. Fler skulle alltså omfattas av trygghetssystemet och det är naturligtvis bra.
Problemet är hur vi ska se på den svenska modellen och parternas roll på arbetsmarknaden som redan är i gungning och en mycket aktuell fråga. Modellen har varit mycket framgångsrik i det stora hela och a-kassan är en viktig del av fackföreningarnas uppgift. Risken med en obligatorisk a-kassa är att de fackliga organisationerna förlorar medlemmar och försvagas vilket inte är bra för förhållandet mellan parterna. Möjligen skulle det innebära en vitalisering av de fackliga organisationerna som visserligen skulle vara välkommen. Om a-kassan skiljdes från facket skulle de kanske tvingas företräda sina medlemmar bättre och mer aktivt, vilket förstås skulle vara positivt. Så.. det är en svår fråga, som jag behöver fundera mera över.
© Niklas.in. Powered by WordPress using the DePo Skinny Theme.