Längtan till landet
Jag trivs allt bättre här i Uppsala, men paradoxalt nog drabbas jag samtidigt allt oftare av hemlängtan.
Jag saknar möjligheten att bara kunna gå ut genom dörren till naturen, till det öppna, vackra, ödsliga landskapet.
Jag saknar ensamheten, stillheten och tystnaden. Färgerna och dofterna. Backarna ovanför det oändliga brusande havet.
Men jag saknar också kullerstensgränder och korsvirkeshus. Alla småstadsmiljöer med oförglömliga minnen. Jag saknar friheten i att åka runt på små landsvägar i en skrotig 245:a och se var man hamnar.
Jag saknar diftonger och skorrande R. Färsk fisk och rögad sill. Lokalproducerad mat.
Jag saknar betande kor och råmande kalvar. Doften av nytröskade fält och ljudet av gamla traktorer.
Men mest av allt saknar jag stillheten, ensamheten, tystnaden – och havet.
3 kommentarer