Jag fick en bok på posten häromdagen: "Lek I. Sällskapslekar" av SGU (Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund). Boken är tryckt 1945, men förordet är daterat så tidigt som 1914.
Efterföljande lekar, som härmed överlämnas till flitigt begagnande av all nykter och glad ungdom, äro hopsamlade från skilda trakter.
De äro ämnade, dels såsom omväxling med sånglekarna, dels att i en trängre kamratkrets skänka samvaron oförargerliga skratt och frisk ungdomshumor.
För att i framtiden få en ännu fullständigare samling dylika lekar ombedes varje intresserad att från sin trakt till undertecknad eller S.G.U.-Förlaget insända beskrivning på i denna bok icke upptagna sällskapslekar.
Östersund i Februari 1914.
Albin Rydén
Det vore naturligtvis en skam att inte sprida dessa lekar vidare. Se så kul nykteristerna hade förr i tiden!
Första leken är en klassiker.
Blinkleken.
Lika många flickor och gossar samt en "udde", gosse eller flicka. Flickorna sitta på stolar i en krets i mitten av rummet. Helst något avstånd mellan varje plats. En stol står tom. Bakom varje stol står en gosse med händerna på stolens ryggstöd. Den gosse, som står bakom den tomma stolen, söker nu skaffa sig en maka genom att blinka åt någon av flickorna i sällskapet.
Varje flicka måste, då hon märker att blinkningen gäller henne, söka komma från sin plats och till den ensamme gossen. Det gäller då för den gosse, som står bakom henne, att hindra detta. Om han hinner lägga sina händer på flickans axlar innan hon rest sig från stolen måste hon stanna kvar. Den ensamme får då försöka med en annan, till dess att han lyckats få en flicka. Dennas gosse blir då ensam och får börja blinka.
Som omväxling kan gossarna sitta på stolarne och flickorna stå bakom och blinka.
Den här låten är kanske mer aktuell än någonsin. Vi har sett hur folken reser sig Tunisien, Egypten, Libyen och Syrien. Och i Israel! I Grekland, Spanien och Portugal.
Det är ett uppror mot den nyliberala maktordningen.
Idag är min sista dag i ordenshuset på Skansen, för den här sommaren.
Det regnar och är folktomt. Ganska vemodigt, men det ger tid för eftertanke och reflektion.
Det är en fantastisk förmån att få jobba här. Jag får möjlighet att kombinera två av mina största intressen, nykterhetsrörelsen och historia, samtidigt som jag får träning i pedagogisk förmåga.
En av de bästa sakerna med det här jobbet är att det är ständigt utvecklande. Hela tiden lär jag mig nya ord, hittar nya sätt att presentera huset och nya infallsvinklar på vår historia och ideologi. Visst blir det många standardfraser och viss slentrian,men minst en gång varje dag händer det: mötet som utvecklar.
Jag är inte särskilt framfusig som värd. Snarare tillbakalutad och avvaktande. Det är naturligtvis en svaghet ibland och jag försöker att bli mer proaktiv, men jag vill samtidigt inte ta emot folk med en färdig berättelse att rabbla upp och ibland vet man inte heller vilken nivå som är rätt.
Därför brukar det börja med en fråga. Oftast får jag en fråga, men nästa lika ofta frågar jag, eller ställer en motfråga.
Vad tror du det här är för hus?
Var kommer du ifrån?
Vad vet du om nykterhetsrörelsen?
Genom frågor blir mötet kommunikation istället för monolog. Och jag lär mig massor. Om amerikansk politik, om skottsk alkoholpolitik, om biografer, om holländsk nykterhetsrörelse, osv. Kunskap kan man möjligen läsa sig till, men förståelse föds alltid i mötet med en annan människa.
Ibland kommer det människor som besökt huset innan det flyttades till Skansen och då det var fullt med rörelse. Teateruppsättningar, danskurser och bio.
Dessbättre är det fortfarande rörelse i det här huset. Människor som kommer och går, idéer som utbyts, fördomar som ifrågasätts och värderingar som förändras.
Monarkin lyfts fram som en symbol för Sverige. En enande symbol som står över konflikter och samhällsintressen. Med just dessa meningar formuleras också det mest motbjudande med monarkin.
Det handlar inte främst om vad monarkin inte representerar. Monarkin representerar inte demokrati och är en anomali i ett demokratiskt samhälle.
Monarkin representerar det statiska samhället. Samhället där människor vet sin plats och varken klasskamp eller klassresor existerar. Den som är född till skomakare blir skomakare och den som är född till kung blir kung. Och den som är född till tjänstehjon vet naturligtvis sin plats. Social rörlighet existerar alltså inte och äktenskap handlar mer om avel än om kärlek. Dessa feodala ideal återspeglas som en motbjudande saga genom dagens kungahus.
Det finns naturligtvis många synliga och osynliga hierarkier kvar i samhället. Många hinder för folkets frigörelse återstår. Många barriärer kvar att spränga. Dagens samhälle är dock dessbättre annorlunda. Vi har andra möjligheter.
Därför är det obehagligt när den rojalistiska yran och samförstånd med feodala värderingar läggs som en våt filt över samhällsdebatten. Monarkin kväver ett fritt och pluralistisk samhälle samtidigt som samförståndstanken bromsar möjligheterna till samhällsutveckling.
Kungahuset är inte en symbol utan makt. Den är i högsta grad en mäktig symbol.