Känner du dig kränkt (lille vän)?
Om man ska tro mediadebatten och en del kommentarer i bloggosfären är det närmast en folksjukdom att folk hävdar att de blivit kränkta, trots att det egentligen inte har blivit det. Jag tycker för min del att det verkar vanligare med folk som klagar över att folk klagar över att de blivit kränkta än med folk som faktiskt klagar över att de blivit kränkta… (Hängde ni med på den kullerbyttan?)
Debatten tog fart (igen) i samband med Maciej Zarembas artikelserie i DN förra veckan: Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jaktscener från Lärarhögskolan. Zaremba skriver om fall på Lärarhögskolan i Sthlm där enstaka individer hävdat att de blivit kränkta trots att de egentligen inte blivit det.
De fall som Zaremba skriver om verkar vara exempel på där det gått fel och självklart kan man tänka sig att det händer att människor utnyttjar regler, men är detta verkligen en representativ bild av hur det ser ut? Och är detta verkligen huvudproblemet? Huvudproblemet är förstås att människor diskrimineras och kränks i ordets verkliga mening och det som Zaremba beskriver är endast olyckliga konsekvenser av vissa åtgärder för att minska diskriminering.
Men åter till den verklighetsbild som beskrivs. Går folk i vårt land i allmänhet bara runt och väntar på att få kalla sig kränkta? Daltas det för mycket? En ledare av Widar Andersson i Folkbladet får tjäna som exempel på hur debatten om hur lättkränkta och mesiga vi uppenbarligen skulle ha blivit kan se ut. Widar Andersson skriver:
"Var och en av oss bör skåda in i vårt inre; granska vårt eget beteende. Hur ofta säger vi "jag är kränkt" när vi i själva verket borde ha sagt någonting som: "Jag är lat", "jag har fuskat", "jag har inte gjort läxan" eller "jag är avundsjuk"?"
Låt oss för en ögonblick följa Widars uppmaning. Brukar vi kalla oss kränkta för att vi egentligen är lata, har fuskat, inte gjort läxan eller är avundsjuka? Jag brukar inte göra det. Och jag tror att jag i det här fallet, till skillnad från vad Widar tycks tro, är ganska representativ.
Vad är då poängen med att utmåla oss alla som lättkränkta? Det finns grupper i vårt samhälle som under lång tid historiskt och systematiskt diskriminerats och kränkts av majoriteten. Genom att sprida en bild om "lättkränktheten" möjliggörs ett förtäckt försvar av diskrimineringsproblem. Den som verkligen blir kränkt kan klappas på huvudet och uppmanas att skärpa sig. Med hjälp av ett litet, men uppförstorat följdproblem kan man skymma den verkliga problematiken!
Mer läsning:
Josefin Brink
Åsa Linderborg
3 kommentarer