Bra Lars Ohly!
Nu har jag slutligen lyssnat på Lars Ohlys tal och jag tror inte att jag kommer orka med några mer tal från Almedalen. Kanske lika bra det, för jag tror inte att någon av de andra kan toppa det här. Lars Ohlys tal innehöll till skillnad från övriga partiledares inget direkt utspel och det är kanske synd att inte utnyttja tillfället. Samtidigt kändes det befriande, för hellre ett linjetal om de övergripande frågorna än ett tal med stort utrymme åt någon liten ganska ointressant fråga bara för sakens skull.
Det starkaste med talet är också att det innehåller väldigt många olika frågor. Det innehåller egentligen alla viktiga delar som ett allmänpolitiskt tal bör innehålla, varav många inte ens nämnts av övriga partiledare (vad jag vet i alla fall). Lars Ohly behandlar EU-valet och EU-frågan, arbetsmarknadsfrågor, med fokus på det aktuella hotet mot kollektivavtalen och en bra beskrivning av bussförarstrejken, klimatfrågan, välfärden, angreppet mot sjukskrivna, FRA och internationella frågor även om det tyvärr begränsade sig i princip helt till Palestinafrågan. Talet är kritiskt, men innehåller befriande få direkta angrepp mot andra om man jämför med de andra två talen som jag har hört. Och då var ändå det enda som sas om talet på radionyheterna som jag hörde att det var hårda angrepp mot andra, men det ligger väl i mediedramaturgin att en vänsterledare ska vara en gnällig jävel :)
Rent retoriskt så är talet inte lysande, men väl ett bra tal. Lars Ohly är, enligt mig, en mycket bra retoriker och en mästare när det gäller att hitta dräpande och underfundiga formuleringar, men i det här talet är inte så märkvärdigt. Ohly verkar dock trivas med talet och formuleringarna och känns rakt igenom väldigt engagerad och ärlig. Och det är förstås viktigare än alla snygga retoriska grepp i världen. Möjligen tittar han i manuset lite störande ofta, men han känns i manusbunden eller osäker när han talar.
Jag gillar Ohlys sätt att inleda nya delar i talet, vilket han ofta gör lite fyndigt och han lyckas ofta bra med engagerade avslutningar av de olika delarna där han ofta arbetar med beviskedjor. Han lyckas också få till ett riktigt känslosamt stycke när han pratar om Annas kamp mot försäkringskassan och regeringen. Som lyssnare blir man både ledsen och förbannad. En pathosargumentation som funkar.
Även om jag kanske är partisk, så är jag alltså väldigt nöjd med Lars Ohlys tal, såväl innehållsmässigt som retoriskt! :)
Inga kommentarer