Axel Danielsson och alkoholen
Nykterhetsfrågan var tidigt en viktig fråga inom arbetarrörelsen och en stor del av medlemmarna intog en klart alkoholfientlig inställning. Fackföreningsrörelsen gick före och i Fackföreningarnas centralkommittés stadgar från 1882 fastslogs att de skulle arbeta för kortare arbetstider, bättre arbetslokaler och främjande av nykterhet.
Redan från början var nykterhetsfrågan uppe till diskussion inom Socialdemokraterna och på partiets första kongress 1889 fanns en motion om att partiet borde verka för rusdrycksförbud skriven av Stockholms allmänna grofarbetareförening.
Bland medlemmar fanns således på många håll en samsyn med nykterhetsrörelsen och dubbelorganisering var vanligt. Det socialdemokratiska toppskiktet hade däremot en nykterhetsfientlig inställning. August Palm var den mest utpräglade nykterhetsmotståndaren, men även Hjalmar Branting och Axel Danielsson motsatte sig att partiet skulle uppmärksamma alkoholproblemen.
Axel Danielsson kunde inte vara med på kongressen 1889, eftersom han för tillfället satt fängslad på grund av sitt politiska arbete. Han sägs inför kongressen ha skrivit följande i ett brev till Branting:
"I nykterhetsfrågan är min ståndpunkt denna: Rätt även för politiska fångar att förtära starka drycker."
En fyndig formulering kan tyckas, men bakom denna fanns en mer tragisk verklighet. Det finns få politiska frågor där den egna levnadsmönstret inverkar på ens åsikter så mycket som när det gäller alkohol och detta tycks även ha varit fallet för Axel Danielsson. Danielsson och övriga ledande socialdemokrater var formade av en stark alkoholkultur.
Om bland annat detta handlar en text av Jalmar Furuskog från 1925. Texten syfte är att, med Danielsson som exempel, belysa hur alkoholen skadar människans skaparkraft. Texten framstår till vissa delar som gammalmodig, men har trots allt flera poänger som gör den läsvärd även idag.
Uppsats ur Jalmar Furuskogs bok "Världen är vårt fält":
Den skada som alkoholbruket gör kan icke enbart uppskattas i siffror och procentförhållanden. Det finns betydelsefulla fakta i denna värld som äro oåtkomliga för all statistik. För tillfället skall erinras om ett område, där alkoholen uppenbarligen utövat ett kulturfördärvligt inflytande av stora mått. Det gäller de stora nydanande livsgärningar som utövas av de mest begåvade, av genierna.
Att alkoholbruket principiellt är en fiende till det andliga arbetet, det vet man genom talrika experiment. Men det är givet att dessa icke kunnat omfatta själens högre prestationer. Det blir endast de enklare yttringarna av det mänskliga andelivet som låta mäta och räkna sig i forskarens verkstad. Det högre konstnärliga skapandet, de stora insatserna i kulturens liv bli oåtkomliga för vetenskapens analys.
Hur alkoholbruket hämmat eller eventuellt stegrat det andliga skapandet i dess högre former, därom få vi kunskap endast genom att så noggrant som möjligt undersöka de enskilda fallen. För det mesta äro sådana undersökningar förknippade med mycket stora svårigheter. Men en och annan gång framstår problemet i så enkel och lättfattlig urgestaltning att man icke kan ta miste.
För dagen skola vi bringa i erinring ett av de mest lysande namnen på den svenska politikens himmel, en man vars befriaregäring lyser med oförgänglig glans i vårt lands sociala historia, den socialdemokratiska banbrytaren Axel Danielsson.
Den som någon gång kommit i närmare kontakt med denne man eller med hans verk har icke kunnat undgå att fängslas av den flödande trotsiga rikedomen i hans väsen. Hans levnadsgärning är fylld av en leende vårs outtömliga skaparkraft. Men samtidigt ligger det över hans väg en rad dystra skuggor. De ord som en gång yttrades för att känneteckna skalden Lidner: ”en rik men sönderbrusten harmoni”, äga sin fulla tillämpning även på Axel Danielsson.
Frågar man sig vad det var som vållade brustenheten hos denna rika ande, och vad det alltså var som förorsakade den beklagliga begränsningen i hans levnadsverk, så möter man åtskilliga faktorer – en ungdom i ekonomisk försakelse, ett nervöst betingat tungsinne o. d. – men det är intet tvivel underkastat att alkoholen också har sitt finger med. Den som möjligen ställer sig frågande inför detta påstående, bör läsa den briljanta levnadsteckning över Danielsson som författats av ingen mindre än Bengt Lidforss, Danielssons mångårige och förtrolige vän, och som är införd i det bekanta urvalet av Danielssons skrifter. Lidforss har i sin manliga uppriktighet icke försökt att i skönmålande syfte dölja verkligheten utan framställer saken som den var.
Axel Danielssons far var sågverksarbetare, bosatt först i Värmland, sedan vid Korsnäs utanför Falun. Från denna tid anför Lidforss följande karaktäristiska bild:
”Redan som ung hade han (Danielsson) av fadern och dennes arbetslag varje vecka sänts in till Falun för att köpa brännvin, och vänt hem med de fyllda bleckpluntorna så tunga att han måste vila på vägen och kom för sent, och då blev det ovett så att det förslog; det var tydligt att för dessa barska och kraftfulla män var supen en lika naturlig och nödvändig sak som födan och forsen och solljuset.”
Det är underligt att läsa denna beklämmande skildring från en så sen tid som 1870-talet. Det är tydligt att i de arbetarkretsar där den unge Axel Danielsson växte upp rådde ännu ”den gamla goda tidens” förhållanden i fråga om alkoholen. Han hade för sina ögon en värld där Frödings skildring ännu gällde i oförminskad kraft: ”de tröska oss ut som halm och läska oss sen med sprit”.
Men varför reagerade icke den unge upprorsmannen mot såväl det ena som det andra? Hur kom det sig att den Axel Danielsson som kämpade ett helt livs brinnande kamp mot de ekonomiska orättvisorna, icke samtidigt riktade sitt svärd mot alkoholen? Till någon del kan Lidforss förklara detta:
”I Uppsala utnjöt spriten samma obetingade aktning som vid sågverket; och under Stockholmstiden, vilken undergörande trollkarl var icke en halv punsch och en till, när den avdracks med Atterdag Wermelin på en tobaksblånande lokal, serverad av en brunögd skönhet.”
Hur än miljön skiftar, så följer spriten med! Hos de fattiga utsupna sågverksarbetarna i Värmland och Dalarna, hos studenterna i Uppsala, hos de radikala oppositionsmännen i Stockholm och Malmö, överallt finna vi alkoholtraditionen som en mörk och kall skugga, kvarlevande från ”den gamla goda tiden”.
Med den ensidighet som ofta utmärker snillet kom Axel Danielsson aldrig att ägna nykterhetsfrågan någon mera ingående granskning. Hade han gjort det, så skulle han helt säkert icke ha stannat kvar på den ytterligt enkla och naiva ståndpunkt som han förfäktade. Han anslöt sig nämligen till den uppfattningen att nykterhetsfrågan helt enkelt löses genom en socialistisk samhällsomdaning. Bengt Lidforss, som själv långtifrån var någon nykterist, nödgas dock erkänna att Danielssons ståndpunkt till nykterhetsrörelsen var antikverad. I samband därmed yttrar Lidforss några ord som det vore skäl i att än en gång draga fram till den svenska arbetarklassens begrundan:
”Ingen förnuftig människa kan tro att absolutismen är i stånd att på egen hand bli det lidande proletariatets förlossare, men å andra sidan är det tydligt, att ett nyktert folk, som ser verkligheten rakt i vitögat, har betydligt större chanser att förbättra sin ställning än ett proletariat, som bedövar sina lidanden med alkohol.”
Alkoholvanan blev till slut ödesdiger för Axel Danielsson. När den vitala kraften började svika och tungsinnet bröt fram ur hans inre, då spelade alkoholen för honom samma roll som kloroformen för den sjuke på operationsbordet, för att ännu en gång citera Lidforss.
”För en man i Danielssons dåvarande situation finns det emellertid endast två alternativ: antingen bryter alkoholen sakta men säkert ner vad som ännu finns kvar av livskraft, eller också kommer det en dag då spriten mister son smärtstillande förmåga, så att vinet ej har större inverkan på själens kval än vatten hällt på gåsen.”
Ligger det inte i dessa Bengt Lidforss ord i själva verket en skarp och genial dom över alkoholens hela välde. Sådan är vingudens berömda gåva till människorna: antingen bryter hon ner dem eller också förlorar hon all sin smärtstillande verkan!
Axel Danielssons rika och banbrytande men alltför tidigt slocknade levnad är i själva verket en fruktansvärd anklagelse mot alkoholen. Utan alkoholbruk skulle hans liv ha blivit längre, lyckligare och rikare på stolta bragder. En svensk, som i sina geniala landsmäns livsgärningar ser sin nationella kulturs värdefullaste tillgång, har här anledning att döma alkoholen mycket hårt. Den har härjat och bränt i en av den svenska odlingens ädlaste örtagårdar. Och på samma sätt ska den fortsätta härja och bränna, den ska dämpa snillets skaparkraft, den ska hejda människoanden i dess triumftåg mot solen – ända till dess att folket i en hjältemodig kraftansträngning gör sig för alltid fritt från den store kulturfördärvaren.
Inga kommentarer