Lättkränkta politiker?
Trots det hopplösa tentaplugget, eller kanske just därför, känner jag att jag måste kommentera en sak här på bloggen idag. Per Gudmundsson på SvD skriver nämligen idag en ledare om riksdagspolitiker som känt sig diskriminerade. Jag har tidigare i bloggen skrivit om kritiken mot de lättkränkta, läs det här.
Det är förstås tacksamt att ironisera över folk som upplever sig kränkta och inte ta dem på allvar. Jag vet inte om enskilda fall heller. Det kan ju vara så att några politiker överdriver eller har misstolkat en viss situation, men det är ju egentligen inte det som är det intressanta.
Det intressanta är ju att det faktiskt i samhället förekommer normer och värderingar som innebär att människor, medvetet eller omedvetet, ibland behandlar andra människor annorlunda på grund av t.ex. deras kön eller etnicitet. Varför skulle det se annorlunda ut i riksdagen? Menar Gudmundsson att riksdagsledamöter har en förmåga att stå över sånt som förekommer i övriga samhället? Eller menar han att de här strukturerna som många av oss upplever inte finns? Kvinnor tjänar mindre för att de helt enkelt är mindre kompetenta och invandrare har svårare att få jobb för att de är antingen objektivt sämre eller latare, eller?
Jag kan köpa att riksdagsledamöter för att kunna fullgöra sin uppgift måste kunna stå ut med en del. Men det finns det ju inget som säger att de som uttalar sig i artikeln som Gudmundsson hänvisar till är några gnällspikar. Däremot måste ju även en riksdagsledamot kunna påtala problem för att situationen ska kunna förbättras? Det är i alla fall få problem som har rättats till genom att folk hållit tyst av risk för att kallas gnälliga. Och bara för att riksdagsledamöter eventuellt förväntas vara lite tuffare så innebär ju inte det att ett felaktigt bemöttande är rätt.
Jag tycker att det är en styrka med riksdagsledamöter som har en förmåga att se strukturella mönster i samhället och även i sin närhet.
Inga kommentarer