Det är något speciellt med Stockholm
Tåget rullar sakta in på stationen,
många står redan i gångarna,
det isar kyligt över ryggraden,
tänker att det är dörrarna som öppnats, men nej.
De är stängda.
Jag har ingen aning om var vi är,
för mig ser alla spåren likadana ut,
utanför rusar människorna i en klump,
individerna blir knappt urskiljbara,
alla på väg, åt samma håll.
Flackar med blicken, tvekar en stund,
följer med strömmen, blir en del av klumpen.
Inte stanna upp, inte tveka, inte se sig om.
Alla rusar, åt samma håll.
Det är en kall junikväll och det isar längs ryggraden, och visst är det något speciellt med Stockholm?
Inga kommentarer