Resursslöseri och idioti
Det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm som öppnade i slutet av september har under tre månader tagit emot 500 patienter.1 Låt oss räkna lite på detta. Med en ungefärlig uträkning innebär det 8 besök per dag. Åtta besök på ett sjukhus med sex anställda läkare, sju sjuksköterskor och en barnsköterska!
Då är det inte så konstigt att det går att erbjuda bra vård. Att man dessutom naturligtvis inte har möjlighet att göra alla behandlingar och undersökningar som kan göras på ett "riktigt" sjukhus sparar också tid och pengar. Dessa får fortfarande landstinget stå för.
Enligt privatsjukhusförespråkarna ska vi alltså få bort vårdköer och väntetider genom att låta kompetenta läkare stå halvt sysslolösa och erbjuda god vård till den som har råd att betala 1400 kr för ett sjukhusbesök (samtidigt som allt fler drar sig för vanliga läkarbesök eller tandläkarbesök på grund av den avgift vi betalar för landstingsvård. Det är tydligt hur klyftorna i samhället ökar). Det kortar nog köerna för den som kan betala, men inte för oss andra.
Att sjukhuset har haft så få besök kan ju dock ses som positivt. Jag klagar ganska ofta på vården och väntetider, men sanningen är ändå att vår gemensamt bekostade vård är dock än så länge ganska bra. Och de flesta stockholmare är inte så korkade att de vill betala två gånger för vården. Den blir dock knappast bättre av att förlora kompetent personal till uppenbarligen föga effektiv privat verksamhet.
Den cyniska försäkringsindustrin anspelar på föräldrars rädsla och omtanke om sina barn för att sälja sjukförsäkringar. Sjukförsäkringar som inte täcker allvarliga sjukdomar eller medfödda sjukdomar och naturligtvis är helt stängda för vissa barn. Det som verkligen kostar tycker försäkringsbolaget att skattebetalarna ska betala trots allt. Jo, jag tackar jag.
Ett privat barnsjukhus innebär alltså bra vård för ett fåtal "relativt" friska barn med rika föräldrar. Den som råkar vara född i "fel" familj eller med ett handikapp får däremot finna sig i att vänta på sin vård. I ett allt hårdare samhälle med ökande klyftor vill de rika ha rätten att köpa sig före köer och väntetider för sina barn.
På sikt finns risken att allt fler investerar i privata sjukvårdsförsäkringar, medan den offentliga vården blir en slags fattighjälp för barn med fattiga föräldrar eller barn med handikapp eller andra allvarliga sjukdomar. En offentlig vård som dessutom präglas av kroniska nedskärningar, då viljan att betala skatt hela tiden minskar.
Vi är inte riktigt där än, men vi kan redan nu skymta vart det är på väg om vi inte gör motstånd och står upp för alla barns rätt till god vård, oavsett tjockleken på föräldrarnas plånbok.
Ett egoistiskt samhälle där tjockleken på plånboken avgör barns möjlighet att få vård gynnar de allra rikaste, men det blir sämre och/eller dyrare för alla oss andra. Låt oss därför slå vakt om dagens solidariska modell, trots dess fel oc h brister. Fel och brister som vi kan åtgärda eller mindra med mer solidarisk vänsterpolitik, inte mer borgerlig egoism eller vårdval för den med fet plånbok.
1. En artikel om detta finns i DN den 21/12, men jag har inte hittat denna artikel på nätet.
Inga kommentarer