Socialismen inför helnykterhetskravet
För ett tag sedan kom jag över den lilla skriften Socialismen inför helnykterhetskravet, skriven av H. F. Spak och utgiven på Frams förslag 1920.
Fram var det socialdemokratiska ungdomsförbundets förlag som vid partisprängningen 1917 liksom ungdomsförbundet följde med till Sverges socialdemokratiska vänsterparti, det som idag är Vänsterpartiet.
Henrik Fredrik Spak var en konservativ högkyrklig präst som blev kommunistisk och ateistisk agitator. Spak blev präst 1898 och fick sin första tjänst i Visby. Där ledde mötet med de rikas överflöd till att han började radikaliseras. Från 1907 var han agitator för nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Han tvingades så småningom säga upp sin tjänst som präst och vid partisprängningen 1917 tillhörde han den radikala falangen. Han medverkade i flera tidningar och skrev en rad politiska texter.
En av dessa texter är alltså Socialismen inför helnykterhetskravet. Texten är ett starkt brandtal för rusdrycksförbud och personlig helnykterhet. En text som stundtals är rätt svulstig och högtravande, men intressant. Inte minst för att den belyser hur viktig alkoholfrågan, och kravet på förbud, var vid bildandet av SSV/SKP/Vänsterpartiet.
”Ju mer den verkliga, på klasskampens grundarbetande och kämpande socialismen tillväxt i klarsynthet och målmedvetenhet, desto nödvändigare har den funnit det vara att intaga en bestämt fientlig ståndpunkt mot rusdrycksbruket i alla dess former. Långsamt men säkert har den insikten klarnat. Men ju mer den så gjort, desto mer har då också dess motivering grundats vida djupare och hållfastare än den övriga nykterhetsrörelsens ofta borgerligt ideologiska, ofta starkt känslobetonade motivering för nykterhetsverksamheten.
Likasom socialismen på alla punkter är väsentligen avgränsad från varje borgerlig teoretisk åskådning och från varje borgerlig politisk taktik, så är ock fallet med den klart genomtänkta socialistiska helnykterhetsståndpunkten. På denna punkt likasom på alla andra vet varje övertygad marxist, vad som utgör en av kärnpunkterna hos Marx själv och hos det Kommunistiska Manifestet, nämligen att borgaredömet bär i sig själv fröen till sin egen upplösning och förberedder sitt eget fall och därmed det socialistiska samhällets framväxande ur det förutgående klassamhällets eget sköte. För att i det längsta uppskjuta sitt sammanstörtande nödgas klassamhället gång på gång genomföra reformer, vilka på en gång utgöra de historiskt nödvändiga följderna av den borgerliga revolutionens seger över det feodala samhället och de historiskt oundvikliga betingelserna för den stundande proletära revolutionen.
Klassamhället både vill och icke vill dessa reformer. Utan dem skulle det med våldsam fart gå sin upplösning till möte. Genom dem förbereder det vilken historiens tragik för borgardömet! – obevekligt den proletära revolutionen. Ty genom dem tvingas borgardömet undan för undan till avbetalningar på sin stora sociala skuld till proletariatet, samtidigt som proletariatet genom dem finner fortskridande lindring i sin sociala nöd och därmed stärkes och rustas materiellt och andligt till den slutliga avgörande kraftmätningen med den härskande överklassen.
Det givs många sådana slags sociala reformer i vilkas natur likasom i borgaredömets egen natur det ligger inneslutet, att de kunna och ofta nödgas genomföras redan inom klassamhällets ram. Dit höra alla de många olika reformer, som finnas uppräknade från gammalt i de socialistiska partiernas dagsprograms olika programpunkter. Sådana där konsekvenser av den borgerliga revolutionen och samtidigt förberedelser för den proletära äro bl. a. kraven på republik (redan genomfört i de flesta borgerliga stater), enkammarsystem (t. ex. i det borgerliga Tyskland), religions-, tryck- och yttrandefrihet, tullfrihet (t. ex. i det borgerliga England före kriget), o. s. v.
Och bland dessa i sig själva rent borgerliga, men dock den sociala revolutionen förberedande reformkrav är ett av de för tillfället allra nödvändigaste och mest dagsaktuella det som Socialdemokratiska Vänsterpartiet rest genom den korta, men betecknande programpunkten:
”Rusdrycksförbud.”
När vi vid partiets bildande våren 1917 skrevo den programpunkten bland våra allra viktigaste och som sagt allra mest dagsaktuella, visste vi – i varje fall de flesta och socialistiskt bäst upplysta bland oss – synnerligen väl, vad vi gjorde. Vi visste, att rusdrycksförbudet är någonting genomförbart redan före den sociala revolutionen, redan inom det privatkapitalistiska klassamhällets
ram. Det är redan nu så effektivt som möjligt genomfört i ett flertal borgerliga stater, t. ex. det borgerliga Ryssland före nov. 1917, Förenta staterna, Finland, Island m. fl. I Norge är det redan delvis genomfört och kommer troligen snart nog att även där vara det fullständigt. Det gäller om detta likasom om alla de andra borgerliga reformkraven på de socialistiska dagsprogrammen: Borgardömet på en gång fruktar det som pesten – ty det stärker proletariatets slagkraft till den sig närmande slutuppgörelsen – och tvingas genomföra det för att i det längsta uppskjuta klasssamhällets nära hotande självupplösning.
I detta klart marxistiskt grundade medvetande är det, som vi målmedvetna socialister nödgas såsom sådana att med all kraft arbeta för förbudets hastigast möjliga genomdrivande. Självklart kunna även för oss härvidlag många olikartade motiver spela in. Naturligtvis erkänna även vi de medicinska, hygieniska, nationalekonomiska och moraliska skälen för ett helnyktert liv och ett lagstadgat förbud. De religiöst tänkande bland oss gripas av de religiösa skälen.
Alla känna vi väl våra känslor rörda av de lidanden, som rusdrycksbruket ej blott vållar lastens slavar själva, utan även dessas hustrur och barn, miljoner oskyldiga i hela mänskligheten.
Men huru betydelsefulla och bärkraftiga än alla dessa skäl för helnykterhetens sak äro, så äro de likväl icke de för oss socialister såsom sådana viktigaste. Ty djupast sett är, såsom jag redan i det föregående påpekat, helnykterhetskravet rent marxistiskt motiverat. Alltså:
Förbudskampen är ett organiskt ingående led i klasskampen.
Ju mer målmedvetet och klart genomtänkt vi ställa oss på klasskampens plattform, desto obestridligare blir det för oss, att vilja vi göra allvar av vår socialism och taga de oundvikliga konsekvenserna av densamma, så måste vi i vårt personliga liv avgörande, fullständigt och för hela
livet bryta med rusdrycksbruket. Sorgligt nog ha vi ju i våra egna leder kamrater, som äro till den grad slavar under vanan eller under lasten eller vanligast under bägge i förening, att de ännu alltjämt begagna rusdrycker. Men detta bevisar endast, att de ännu icke gjort klart för sig
vad socialismen innebär och vartill den förpliktar sina anhängare.
Ty att vara socialist betyder icke bara att skriva in sig i en organisation likasom i otaliga andra föreningar eller att betala sina kvartalsavgifter ordentligt eller att vart tredje år gå till valurnan under en viss partibeteckning och varje år 1:a maj i en demonstration. Att verkligen vara socialist betyder att älska socialismens sak och offra sig själv och allt sitt för densamma. Ja, vara beredd att, om så påfordras, offra allt! Och socialismens sak – det är de nödlidandes i samhället frälsning ur all oförvållad nöd, befrielsekampen mot all samhällsnöd och samhällsorätt, nedrivandet av klassamhället med all dess utsugning och allt dess förtryck, uppbyggandet av det klasslösa samhället med arbetsrätt, arbetsplikt och arbetets frukter åt alla.
Men för att detta skall kunna ske, måste vi börja med att sätta in all vår vilja och all vår levande kraft på att riva ned allt det som står hindrande i vägen för socialismens genomförande, allt det som hjälper till att stödja och upprätthålla klassamhället. Och bland dessa just nu särskilt dagsaktuella hinder för socialismen och stöd för klassamhället rikta vi oss med fullt fog i första rummet mot kungadömet, militarismen, statskyrkan och – rusdryckerna! Borgaredömet vet, att vi från vår synpunkt göra rätt däri. Och från sin synpunkt sett gör borgaredömet alldeles rätt, när det i dessa dagar sätter in all sin kraft på att bevara dessa stödjepelare för dess makt – samtidigt som det, tragiskt nog, inser de pelarnes murkenhet och faran för att just därigenom hela dess byggnad snart nog skall största i ruiner.
Rusdryckerna förlama proletariatets slagkraft i klasskampen.
Detta obestridliga faktum utgör på en gång motivet för vår klart socialistiskt färgade förbudskamp och för borgaredömets motstånd mot förbudet samt orsaken till bäggedera parternas gränslösa häpnad över att det verkligen skamligt nog finns socialister, som icke inse detta och alltså icke förverkliga förbudet i sitt eget liv och i sina egna hem! Både borgarne och vi veta, att ingenting håller proletariatet så nere i okunnighet, slöhet och falsk förnöjsamhet som rusdrycksbruket. Redan Fröding – själv långt ifrån helnykter – tecknade löneslavarnes ställning i klasssamhället med den klassisk vordna strofen:
”ingen hörde ett knyst frán de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinstörst.”
Och inom överklassen har alldeles samma tanke fått en snart lika klassisk vorden formulering i det kända ordet: ”Det är bra att folket super, ty då hålla de sig nöjda.”
Rusdryckernas ekonomiska och intellektuella depravation på proletariatet står i stadigvarande växelverkan till varandra. Till rusdrycker, till frivillig beskattning åt storkapitalet – 20 proc. utdelning åt A. B. Spritcentralen, 19 proc. utdelning åt A. B. Förenade Bryggerier, 41 milj. kr. årligen åt borgarstaten o. s. v. – gå de pengar, som oundgängligen behövs för att hålla proletärhemmens minimilevnadsstandard uppe. Till de behovens täckande tager den okunnige, sprittörstande proletären skorna av sina små barns frysande fötter, kläderna av sin hustrus kropp, maten ur sin egen matsäckskorg, sängkläderna ur sängen, möblerna ur hemmet. För de behovens täckande utsätter sig proletariatet för 50 proc. av alla ådragna sjukdomar, 75 proc. av alla bestraffade förbrytelser och 75 proc. av alla inträffade olycksfall, vilket allt enligt den officiella statistiken eljes aldrig skulle ha timat.
För de behovens fyllande är det vidare, som bildningstörsten och den andliga upplysningen dräpes i proletärhemmen. Det finns verkligen proletärer, som äga nog så välförsedda bokhyllor, tillhöra studiecirklar, bevista föreläsningar, o. s. v. Men märk väl: det är de helnyktra, i sina loger organiserade proletärerna. I de andras hem finns i regel bara en enda bok – förbannelsens bok: motboken. Man har inte råd att köpa några flera. Pengarna behövas oundgängligen till något annat. Rusdryckskapitalisterna och klasstaten skola ha dem. Och icke häller har den mer eller mindre starkt alkoholomtöcknade hjärnan kraft att upptaga och bevara vetandets skatter.
Inga kommentarer