Visst är det fantastiskt när något man själv varit med och startat och utvecklat lever vidare och utvecklas?
Jag känner mig otroligt glad, och lite stolt, att det arbete som jag var med och påbörjade för 10 år sedan och även var med och utvecklade under flera år, fortfarande finns kvar och har betydelse.
Själv känner jag förstås inte längre några i presidiet eller i fullmäktige, men jag ser lite nostalgiskt tillbaka på mina egna möten som "föredragande" och mina tillfälliga inhopp som ordförande.
När jag bodde hemma läste jag i stort sett varje dag Ystads allehanda. Lokaltidningar är härliga, för de har plats för en typ av repotage och beskrivningar av händelser som kanske inte alltid stora tidningar har plats eller intresse för. När jag först flyttade till Uppsala så försökte jag att läsa UNT några gånger, men den känns så tråkig.
Kanske är det för att när det t.ex. står om en skolan som eventuellt ska läggas ner så berör det inte mig. Jag vet oftast inte hur den ser ut eller var den ligger och har överhuvudtaget inget intresse av skolan ifråga. Ystads allehanda skriver däremot om mina egna gamla skolor och utvecklingen där.
Om UNT intervjuar någon politiker känns det lite avlägset. Om YA gör det är det nästan alltid någon jag känner till och i många fall även någon jag känner lite grann. Det gör stor skillnad och jag har inte den anknytningen till Uppsala. Dessutom känns UNT som en tidningen med ganska mycket DN- och SvD-komplex.
Tidigare läste jag bara YA sporadiskt via nätet, men sedan några månader tillbaka har jag återigen börjat med att läsa tidningen så gott som dagligen. Det är faktiskt väldigt roligt och intressant.
Häromdagen läste jag en fantastiskt underhållande artikel om Löderup (en ort ca 1 mil från där min familj bor och där jag gick på mellanstadiet, för er som undrar). Jag bjuder på tre utdrag ur artikeln:
"På höger sida har vi… Hm, nu ska vi se… Storgatans kafé & rum? Jaha, nähä. Där var det stängt.
Lantmännen till vänster uppvisar svaga livstecken.
Pizzerian är stängd.
Prylboden är stängd.
Fastighetsmäklaren har åkt och fiskat.
Men… Va! Nu jäklar i hoppet! Först får vi syn på Blomsteraffären i full prakt, här är ju till och med öppet. Och sen… Handlarn!
Byns träffpunkt med stort T. Storgatan 44. Ni som vill ha high life i Löderup ska veta att det är här det händer."
och
"YA tittar nyfiket i varukorgen. Vill ni veta vad Jörgen Gunnarsson handlat?
Så klart ni vill. En fruktdryck, två liter mjölk, en ost och några mazariner."
slutligen
"Innan vi lämnar den provinsiella gemenskapen hos Handlarn berättar Patrick Ahlgren att han snart ska åka på semester. Det är en sensationell nyhet.
– Jag har inte varit utomlands sen studenten, avslöjar han."
Extra roligt att jag dessutom vet vilka de flesta som förekommer i artikeln är :)
Inlägget om EU fick mig att fundera på omröstningen inom Miljöpartiet som avslutades i veckan, angående om partiet ska vara för eller emot EU-utträde. Oavsett resultatet så kommer Miljöpartiets förtroende att vara allvarligt skadat inför EU-parlamentsvalet och jag tror inte att man kan räkna med att hamna högre än valresultatet i riksdagsvalet utan snarare lägre.
Jag har förståelse för de som menar att ett utträdeskrav kan vara orealistiskt eller att EU är en reell verklighet som måste hanteras, men den stora frågan är varför man väljer att slopa utträdeskravet just nu. Den senaste tiden har snarare inneburit att EU tar steg i "fel" riktning. Lissabonfördraget, hotet mot svenska kollektivavtal och militariseringen av EU är bara några exempel på detta, samtidigt som inte särskilt mycket har blivit bättre jämfört med för 10 år sedan.
Miljöpartiets ledning vill i detta läge ta bort utträdeskravet och flera ledande miljöpartister hävdar nu att de aldrig varit EU-motståndare. Jag kommer att tänka på ett ord: Maktbegär.
I valrörelsen till våren kommer vi antingen få se partiets företrädare argumentera för ett utträdeskrav de själva offentligt tagit avstånd eller förklara vad som gör att EU är så mycket bättre idag (alternativt förfäkta den historierevisionistiska uppfattningen att de egentligen aldrig har varit EU-motståndare).
En minut in i klippet hörs Per Gahrton, som alltså alltid varit en varm EU-anhängare…
Idag på radion hörde jag Mona Sahlin lova att Socialdemokraterna kommer att rösta för Lissabonfördraget oavsett när det kommer att tas upp till beslut i riksdagen. Vissa socialdemokrater, varav Leif Pagrotsky och Morgan Johansson väl är de mest framträdande, har ansett att Socialdemokraterna inte kan rösta ja till Lissabonfördraget innan det är utrett hur den så kallade Lavaldomen från EG-domstolen påverkar svenska kollektivavtal.
Mona Sahlin säger att Socialdemokraterna istället ska få Fredrik Reinfeldt att kämpa för de svenska kollektivavtalen. Vi ska alltså förlita oss på Fredrik Reinfeldt som försvarare av den svenska modellen och kollektivavtal? Socialdemokraterna sitter still i båten och skickar ner Fredrik Reinfeldt till Bryssel för att förklara den svenska modellens storhet. Fantastiskt!
Att Moderaterna ska rädda våra fackliga rättigheter känns ju allvarligt talat inte alltför tryggt. På sätt och vis är det förstås symtomatiskt för Socialdemokraternas inställning de senaste 10 åren. Partiledningen består av EU-entusiaster som driver på för mer överstatlighet, uppenbarligen oavsett vad priset blir för t.ex. alkoholpolitiken eller de fackliga rättigheterna.
Den mycket märkliga hanteringen av Lavaldomen är överhuvudtaget oroande. Här har vi ett stort reellt hot mot den svenska kollektivavtal och fackliga rättigheter och dessutom ett av de mest tydliga exemplen på juristernas allt större politiska makt, men istället för att kraftfullt fördöma detta så väljer Socialdemokraterna och stora delar av LO-ledningen att försöka lugna människor och utropa sig själva till vinnare.
Och sedan fortsätter man på inslagen bana mot mer "harmonisering" och överstatlighet, när man istället borde dra i nödbromsen och skrika för full hals. Att vi har en borgerlig regering är kanske i det här fallet till och med bra för Socialdemokraterna, som kan protestera lite halvhjärtat och sen när det redan är för sent beskylla borgarna för en utveckling man både aktivt och passivt har stöttat.
När det gäller fördraget så kunde man ju förvisso ha en förhoppning om att redan fördraget i sig, som innebär att unionens ekonomiska politik fastslås i "konstitutionen" (även om man nu valt bort det ordet), skulle vara nog för att få Socialdemokraterna att motsätta sig det, men detta tycks inte vara något problem för Socialdemokraterna. Carl Tham har på tal om det en mycket intressant debattartikel på DN Debatt idag och menar just att den "kapitalistiska konkurrensvisionen" och "kapitalets ideologi" pådrivits av Socialdemokraterna. Läs den!