Strejk och individualism
Jag sitter och funderar på Vårdförbundets strejk som avslutades för någon vecka sedan. Som väntat blev resultatet ganska klent och självklart så hittade media några medlemmar som var så besvikna att de ville gå ur facket, vilket ju handlar mer om hur mediadramaturgin funkar än om verkligheten. En strejk är inte bra och inget självändamål, men när facket trots allt tvingas till strejk så kan det ha positiva effekter även om förhandlingsresultatet blir ganska magert. En strejk innebär också att kampviljan och sammanhållningen stärks och att arbetsgivarna förstår allvaret. Även om strejken inte var så lönsam denna gång, så tror jag att kommande lönerörelser kommer att gå bättre än vad de gjort annars och det är ju i sig en seger.
Det finns mycket mer att skriva om konflikten, men mina tankar drar iväg åt ett annat håll. Jag såg för några veckor sedan ett debattprogram där några gubbar skulle förklara för sjuksköterskorna i programmet varför de hade för låga löner och klappa dem lite på huvudet. Mellan raderna säga att det inte är deras fel att de inte förstår bättre, de är ju indoktrinerade av den elaka socialdemokratin. Gubbarna sa att de måste ha mer individuell lönesättning, mer lönespridning och att samma pengar räcker till mycket mer om det står ”Sjukvård AB” istället för ”Landstinget” på kläderna.
Jag tänker att de här gubbarna och andra gubbar trots allt har lyckats ganska bra med sin propaganda, även om det fortfarande dessbättre oftast står landstinget på kläderna. Det här med individuell lönesättning och lönespridning verkar ju även facket ha nappat på. Det är förstås självklart att lönen kan variera beroende på erfarenhet och utbildning, men utöver det kan det inom många yrken, kanske de flesta, vara ganska svårt att fastställa vad som ska påverka den individuella lönesättningen. Den som förhandlar bäst, och i förekommande fall fjäskar bäst, får också mest.
Att individen och det individuella resultatet bör vara utgångspunkt är dock en självklar norm, vilket ju borde betyda att gubbarna lyckats ganska bra som sagt. Om man ifrågasätter detta är man säkert kommunist, präglad av ett planekonomiskt tänkande eller åtminstone väldigt otidsenlig. Även sjuksköterskorna i programmet tyckte således att det här med individuella löner och lönespridning är en fin idé och alla tänker naturligtvis att de själva gör ett bra jobb och är värda hög lön. Att någon måste få lite för att någon ska kunna få mycket är antingen inget man tänker på eller inget man bryr sig om.
Gubbarna tycker att alla förhandlingar ska ske individuellt. Kollektivism är omodert och fungerar inte (längre?). Ensam är stark och själv är bäste dräng. Konkurrens är alltid eftersträvansvärt, även bland kollegorna på en arbetsplats.
Vad är det då som ligger bakom en välfungerande arbetsplats, ett bra arbetsresultat och en bra arbetsmiljö? Är det konkurrensinriktade individer eller är det gemensamma krafter och ett bra samarbete? Konkurrens kan vara positivt, men det kan också skapa osämja, missundsamhet och dåligt arbetsklimat.
Jag tror inte på individuella löner i t.ex. vårdyrken och jag tror att kollektivet gemensamt har en bättre förhandlingsposition jämtemot med arbetsgivarna än den enskilde individen. Men jag är kanske ganska otidsenlig…
Inga kommentarer