I Allmänt, Vardagsproblem den
13 juni 2008 med Inga kommentarer
Tåget rullar sakta in på stationen,
många står redan i gångarna,
det isar kyligt över ryggraden,
tänker att det är dörrarna som öppnats, men nej.
De är stängda.
Jag har ingen aning om var vi är,
för mig ser alla spåren likadana ut,
utanför rusar människorna i en klump,
individerna blir knappt urskiljbara,
alla på väg, åt samma håll.
Flackar med blicken, tvekar en stund,
följer med strömmen, blir en del av klumpen.
Inte stanna upp, inte tveka, inte se sig om.
Alla rusar, åt samma håll.
Det är en kall junikväll och det isar längs ryggraden, och visst är det något speciellt med Stockholm?
I Politik den
13 juni 2008 med Inga kommentarer
Tänk er ett scenario där riksdagens skulle besluta att en myndighet ska öppna alla brev och leta efter terrorhot, eller lyssna av alla telefonsamtal i samma syfte eller varför inte avlyssna alla svenskars hem (eller åtminstone de som någon gång får utländska gäster). Självklart skulle ett sådant förslag inte gå igenom och folk skulle skratta åt hela idén. De flesta skulle inse både att ett sådant system kränker enskilda medborgare och att det är otroligt ineffektivt. Ändå är det precis vad som håller på att hända, men när det gäller mail.
Det ligger nära till hands att tänka sig att en del politiker inte riktigt har hängt med i den tekniska utvecklingen. Inte minst ligger det nära till hands, då alla politiska ungdomsförbund och många unga riksdagsledamöter är emot FRA-lagen. Idag skickar folk väldigt lite brev, men betydligt mera mail och alltfler använder ip-telefoni istället för vanlig telefon. Det som röstas igenom blir alltså en massiv avlyssning av hela svenska folkets privata kommunikation, ett förslag som alltså borde ses som skrattretande.
Jag har inte skrivit eller diskuterat detta särskilt mycket tidigare, utan när frågan kommit upp har jag bara suckat och skakat på huvudet. För vad ska man säga? Jag förstår inte vad det är som driver utvecklingen. Lagen har fått mycket kritik, väldigt många tunga opinionsbildare är emot och det finns motståndare inom alla partier. Förespråkarna hörs inte så särskilt mycket och är mer svävande i sina kommentarer, men av någon anledning är det tydligen väldigt viktigt att detta genomförs.
Det finns ett hopp, nämligen att enskilda borgerliga riksdagsledamöter faktiskt vågar gå emot partilinjen och rösta emot förslaget. Men det otäcka är att även om förslaget faller då, så vill ju de hycklande socialdemokraterna och den störste hycklaren av dem alla Thomas Bodström egentligen också att det genomförs. Det var socialdemokraterna som först tog fram förslaget, men nu när det kommer tillbaka i ett nästan identiskt, men som jag förstår det något bättre, skick så är sossarna självklart väldiga motståndare. Om de själva hade makten skulle de dock införa förslaget med några marginella förändringar…
Det känns lite hopplöst, men låt oss hoppas att förslaget faller på onsdag och att de som går emot partilinjen äras som sig bör, trots att det i de flesta fall handlar om politiker som jag annars har svårt för. Och låt oss hoppas att opinionen är på hugget och ser till att inte liknande förslag återkommer!
Läs mer:
Bra ledare i Expressen
DN
Förre säpochefen är kritisk
Birger Schlaug om det fegheten bland politikerna
I Allmänt, Ego, Humor, Min uppgörelse med vuxenheten, Sten-sax-påse, Vardagsproblem den
12 juni 2008 med Inga kommentarer
Jag är ledig i juni och min tanke var då att jag skulle få tid med sådant som jag aldrig får tid med annars. Inga jätteambitioner, bara att jag skulle hålla lite mer ordning, laga lite mer mat, blogga lite mer och fippla med mina andra "webbprojekt".
Det här med att få saker gjorda är mycket lättare sagt än gjort, efter att ha slöat i Skåne en vecka är jag nu hemma i Uppsala och idag har jag inte fått något gjort här. Däremot har jag visserligen bloggat lite och uppdaterat sajten, men jag måste rycka upp mig.
Imorgon ska jag åtminstone se sommarlovsmorgon, banne mej!
I Media, Politik, TV, Vardagsproblem den
12 juni 2008 med Inga kommentarer
Det blir mycket fotboll nu. Inte nog med att det ska visas en massa matcher, det ska ältas i diverse olika specialprogram och i tv-nyheterna och i alla tidningar. Även om jag försöker så gott jag kan är det helt omöjligt att undkomma allt fotbollssnack. Jag är ju genuint ointresserad av fotboll och försöker undkomma, men nyss hittade jag en fotbollsdiskussion som jag verkligen uppskattade. Det är ofantligt roligt att höra Lars Ohly och Göran Hägglund diskutera och spekulera om fotboll och politik. Det blir en intressant och underhållande parallell som är mycket se värd, kolla själva.
När jag läste historia i Landskrona så hade vi en föreläsning om fotbollskultur, som mot förmodan också var väldigt intressant och spännande – och handlade en hel del om politik. Även om jag är ointresserad av fotboll så kan jag fascineras av passionen, av människorna, av samarbetet och av politiska dimensioner.
I Media, Politik, TV den
12 juni 2008 med Inga kommentarer
Jag sitter och funderar på Vårdförbundets strejk som avslutades för någon vecka sedan. Som väntat blev resultatet ganska klent och självklart så hittade media några medlemmar som var så besvikna att de ville gå ur facket, vilket ju handlar mer om hur mediadramaturgin funkar än om verkligheten. En strejk är inte bra och inget självändamål, men när facket trots allt tvingas till strejk så kan det ha positiva effekter även om förhandlingsresultatet blir ganska magert. En strejk innebär också att kampviljan och sammanhållningen stärks och att arbetsgivarna förstår allvaret. Även om strejken inte var så lönsam denna gång, så tror jag att kommande lönerörelser kommer att gå bättre än vad de gjort annars och det är ju i sig en seger.
Det finns mycket mer att skriva om konflikten, men mina tankar drar iväg åt ett annat håll. Jag såg för några veckor sedan ett debattprogram där några gubbar skulle förklara för sjuksköterskorna i programmet varför de hade för låga löner och klappa dem lite på huvudet. Mellan raderna säga att det inte är deras fel att de inte förstår bättre, de är ju indoktrinerade av den elaka socialdemokratin. Gubbarna sa att de måste ha mer individuell lönesättning, mer lönespridning och att samma pengar räcker till mycket mer om det står ”Sjukvård AB” istället för ”Landstinget” på kläderna.
Jag tänker att de här gubbarna och andra gubbar trots allt har lyckats ganska bra med sin propaganda, även om det fortfarande dessbättre oftast står landstinget på kläderna. Det här med individuell lönesättning och lönespridning verkar ju även facket ha nappat på. Det är förstås självklart att lönen kan variera beroende på erfarenhet och utbildning, men utöver det kan det inom många yrken, kanske de flesta, vara ganska svårt att fastställa vad som ska påverka den individuella lönesättningen. Den som förhandlar bäst, och i förekommande fall fjäskar bäst, får också mest.
Att individen och det individuella resultatet bör vara utgångspunkt är dock en självklar norm, vilket ju borde betyda att gubbarna lyckats ganska bra som sagt. Om man ifrågasätter detta är man säkert kommunist, präglad av ett planekonomiskt tänkande eller åtminstone väldigt otidsenlig. Även sjuksköterskorna i programmet tyckte således att det här med individuella löner och lönespridning är en fin idé och alla tänker naturligtvis att de själva gör ett bra jobb och är värda hög lön. Att någon måste få lite för att någon ska kunna få mycket är antingen inget man tänker på eller inget man bryr sig om.
Gubbarna tycker att alla förhandlingar ska ske individuellt. Kollektivism är omodert och fungerar inte (längre?). Ensam är stark och själv är bäste dräng. Konkurrens är alltid eftersträvansvärt, även bland kollegorna på en arbetsplats.
Vad är det då som ligger bakom en välfungerande arbetsplats, ett bra arbetsresultat och en bra arbetsmiljö? Är det konkurrensinriktade individer eller är det gemensamma krafter och ett bra samarbete? Konkurrens kan vara positivt, men det kan också skapa osämja, missundsamhet och dåligt arbetsklimat.
Jag tror inte på individuella löner i t.ex. vårdyrken och jag tror att kollektivet gemensamt har en bättre förhandlingsposition jämtemot med arbetsgivarna än den enskilde individen. Men jag är kanske ganska otidsenlig…